djävul till plastbror

Kapitel 32

Aron satt på bänken vid affären, precis som vi hade bestämt. Jag kunde inte låta bli att känna hur det ryckte till i mungipan när jag såg honom.
Han reste sig upp när hans blick hade funnit mig.
"Godmorgon" sa han lågt och kramade om mig.
"Godmorgon" svarade jag. Mina läppar ville ha en kyss men jag visste att vi inte kunde synas på det sättet offentligt.
Arons moppe stod parkerad en bit bort. Vi gick dit och han gav mig en hjälm. Jag satte på mig den och hoppade upp bakom Aron eftersom han redan hade hunnit sätta sig. Jag knöt mina händer runt hans mage och lutade mitt ansikte mot hans axel. Aron pressade ner gasen och vi åkte iväg i hög hastighet. Jag visste inte vart vi var påväg, men jag visste att Aron hade koll.

En kvart senare parkerade Aron moppen utanför ett café. Han klev av moppen och hjälpte mig av. Vi tog av oss hjälmarna. Utan ett ord gick vi in på caféet.
Aron frågade vad jag ville ha och jag svarade att jag bara ville ha en kopp te. Han nickade och gick sedan fram till kassan och beställde. En kopp te till mig och en kopp kaffe till honom.
Han gav mig tekoppen och vi satte oss ner vid ett bord för två längst in i hörnet av det mysiga, lilla caféet.

"Vi måste sluta" mumlade jag lågt eftersom Aron inte verkade villig att starta en konversation.
"Jag vet" mumlade han tillbaka.
"Mamma och Anders är besvikna på oss" sa jag. Min blick, som tidigare varit fäst vid mina händer som omringade tekoppen, flyttade jag upp mot Aron.
"Men det är väl inte vårt fel att vi blev kära?" utbrast han. Jag ryggade bakåt en aning på grund av hans, plötsligt, upprörda och arga tonfall.
"Jag sa inte det" sa jag lågt. Aron suckade.
"Jag vet. Förlåt. Det är bara det att.. jag har fått riktiga känslor för dig, Freja. Och det känns så surt att behöva ge upp dem känslorna bara för att våra föräldrar ska gifta sig" förklarade han. Jag nickade. Jag förstod precis vad han menade.
"Det är surt. Men vi måste göra det för våra föräldrars skull" sa jag.
"Våra föräldrar vill väl ändå inte att vi ska vara olyckliga" mumlade Aron och slog ner blicken i bordet igen.
"Nej, men vi vill väl inte att våra föräldrar ska vara olyckliga heller, eller hur?" svarade jag. Aron muttrade till svar.
Det blev tyst. En lång tystnad.

"Så du menar att vi ska... göra slut?" mumlade Aron. Jag bet mig i läppen och mötte hans blick.
"Ja" svarade jag lågt. Jag kände hur mina tårar kröp upp och la sig vid ögonlocken.

Länge stannade vi på caféet. Vi pratade inte så mycket. Vi satt bara där, med blickarna fästa vid varandra.

Efter några långa timmar började vi bege oss tillbaka.
Ute vid moppen tog Aron ett steg emot mig. Han la sina händer på min midja. Jag skakade sakta på huvudet.
"En sista gång, Freja, snälla?" viskade Aron lågt. Hans röst var skär och tunn. Jag kunde inte säga emot honom. Hans läppar kraschade mot mina. Kyssen pågick endast i några sekunder, men härlig var den. Jag gillade Aron. Väldigt mycket. Alldeles för mycket.

Aron stannade moppen precis utanför affären där han hade hämtat mig. Vi klev av moppen och tog av oss hjälmarna.
Min blick fästes vid mamma och Anders som satt på bänken några meter ifrån mig och Aron. Jag puttade till Aron i sidan av hans mage och han gav mig en oförståelig blick. Jag nickade mot mamma och Anders och han förstod. Han blev lika häpen som mig. De hade inte sett oss, men det dröjde inte länge förens deras huvuden vändes mot oss. De verkade inte vara förvånade, mer som om de redan visste att vi skulle komma. Jag suckade.

"Ni följer med hem, nu" sa Anders skarpt när han och mamma hade kommit fram till oss. De började gå och jag och Aron följde motvilligt efter.
En obekväm tystnad tog plats hela vägen hem.
Väl hemma satte vi oss allihopa runt matbordet ute i trädgården.
"Hur visste ni att vi skulle komma dit?" frågade Aron lågt.
"Jag mötte Catrin i affären och hon sa att hon hade sett er åka iväg" svarade Anders.
"Vi hoppas att ni har en bra förklaring" sa mamma.
"Vi åkte iväg för att prata. Vi har gjort slut nu" förklarade jag.
"Ni skulle gjort slut för två veckor sedan" sa Anders. Jag suckade.
"Var glada över att vi ens gjorde det. Förstår ni inte att det är jobbigt för oss också?" utbrast jag surt.
"Låt gå för den här gången. Men om det här händer en gång till så särar vi på er igen, det funkar inte att ni håller på som ni gör" muttrade Anders.

"På lördag är det bröllop, så vi behöver er hjälp hela veckan" sa mamma efter några tysta minuter. Jag nickade.
"När åker vi hem?" frågade Aron.
"På söndag. Jag och Tina börjar jobba på måndag" svarade Anders.

•••
Förlåt förlåt förlåt!!!!!! Jag har inte uppdaterat på en vecka & det ger mig sjukt dåligt samvete.. Men jag har verkligen inte haft tid. Den här veckan som varit har varit väldigt stressig.. Även denna vecka som kommer blir stressig med läxor, prov & massa andra grejer som händer privat.. Vet inte hur mycket jag kommer hinna skriva. Så jag säger förlåt i förhand. Jag ska försöka bättra mig, men jag måste fokusera på skolan också.

Tack för alla fina kommentarer & för att ni röstar så mycket!!! Ni är underbara! Skulle man kanske kunna få en fin liten kommentar om vad ni tycker om berättelsen?

Puss & kram <3