djävul till plastbror

Kapitel 26

Ytterligare tre veckor gick. Allting var bra. Jag och Aron hade ett underbart, hemligt, förhållande. Vi umgicks med de andra killarna de flesta dagarna och ibland med mamma och Anders.

Jag låg på rygg i min säng och Aron låg över mig. Vi hånglade rätt rejält och märkte ingenting runt om oss. Arons läppar masserade mina och jag drog mina händer i hans hår. Hans händer smekte mig från midjan och uppåt. Jag fick rysningar av hans beröringar.

Plötsligt hörde jag ett skrik från dörröppningen. Aron studsade upp ur sängen och jag satte mig snabbt upp. Vi försökte se oskyldiga ut, men mamma och Anders hade redan sett, allt för mycket.
"Vad... vad håller ni på med?" stammade Anders stumt. Jag tittade på Aron vars blick var i golvet. Min blick gled över till mamma som hade tårar i ögonen.
Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta medan min skamsna blick sjönk ner i golvet.
"Det här är helt sjukt?!" utbrast Anders efter några tysta minuter.
"Förstår ni inte att ni är syskon nu?" fortsatte han.
"Vi förstår, pappa. Men vi kan inte hjälpa att just vi föll för varandra" mumlade Aron lågt, fortfarande med blicken ner i golvet.
"Det här är vansinnigt. Jag och Tina måste prata om detta. Aron du går in till ditt rum och ni stannar i era rum tills vi hämtar er" sa Anders strängt. Jag nickade och vände upp blicken mot Aron som suckade högt och trängde sig förbi mamma och Anders i dörröppningen.
Min dörr stängdes och jag lämnades ensam i rummet. Mina tårar kröp fram under mina ögonlock och strax efter rann de sakta ner för mina kinder. Jag kurade ihop mig och försökte dämpa mina tårar.

Två timmar senare knackade det på min dörr och jag öppnade dörren. Mamma stod i dörröppningen. Utan att säga något vände hon på klacken och började gå. Jag följde efter henne och vi kom ut till Aron och Anders som satt vid bordet ute på gräsmattan.
Jag och mamma satte oss ner vid ena långsidan av bordet, medan Aron och Anders satt vid den andra. Det var knäpptyst och ingen vågade ta ton.

Efter många minuter harklade sig Anders.
"Jag och Tina har pratat om den här saken som har hänt och vi har några saker som vi måste berätta för er" började Anders skarpt.
"Det var inte såhär vi ville berätta det för er, men vi känner att ni måste få reda på det och inse allvaret" mumlade mamma lågt och besviket.
"I slutet av sommaren gifter vi oss och om åtta månader kommer ni få ett syskon" berättade Anders. Jag spärrade upp ögonen och flackade min blick mellan mamma, Aron och Anders. Aron såg minst lika förvånad ut som mig. Vi båda trodde att det mamma och Anders hade bara var tillfälligt. Men det visade sig vara på riktigt.
"Ni måste sluta med det ni håller på med innan det går för långt. Det är rena vansinnet och det borde ni veta själva. Därför har vi bestämt att sära på er de två närmaste veckorna. Dessa två veckor kommer ni inte att få ha kontakt med varandra alls" fortsatte Anders. Jag suckade och slängde en blick på Aron som stirrade ner i bordet.
"Aron, du kommer bo hos farmor i två veckor. Du åker redan ikväll" sa Anders lågt med blicken fäst på Aron. Aron fnös och skakade på huvudet.
"Freja, imorgon förmiddag åker du till din pappa i Tyskland" sa mamma. Ännu en gång spärrade jag upp ögonen. Jag tittade på mamma som vägrade möta min blick. Snabbt var jag på fötter och sköt ut stolen jag satt på.
"Jag känner inte honom, mamma. Jag tänker inte åka till mannen som övergav mig" utbrast jag med gråten i halsen.
Jag rusade in till huset och in till mitt rum. Jag slängde mig ner i sängen och grät ännu mer. Det knackade på min dörr, men jag valde att ignorera det. Allt jag ville var att Aron skulle komma in i mitt rum, hålla om mig och viska att allt skulle ordna sig. Men det var inte Aron som kom in i mitt rum. Det var mamma. Hon tittade på mig med en medlidande blick innan hon stängde till dörren och gick emot mig.
"Jag förstår att det är svårt för dig, men du och Aron kan inte fortsätta såhär. Det måste få ett stopp. Ni måste inse att detta är på riktigt" mumlade mamma. Hon hade satt sig ner bredvid mig i sängen.
"Dessutom tycker jag att du borde få upp kontakten med Peter. Han är din pappa och han borde få ta del av vad som händer i ditt liv" fortsatte mamma. Jag skakade på huvudet.
"Jag vill inte" viskade jag lågt med min spruckna röst.
"Du måste. Det är för ditt eget bästa" svarade mamma. Hennes blick mötte min och jag såg oron och sorgen i hennes gröna ögon.

•••
Förlååååååååt! Nu har det gått allt för många dagar sedan jag uppdaterade sist.. Jag trodde verkligen att jag skulle hinna skriva, men det gjorde jag inte. Skolan är igång på riktigt nu och jag har väldigt mycket läxor så jag hinner bara skriva någon halvtimme, knappt, varannan kväll.. Jag känner press och stress för att jag inte uppdaterat ofta och det känns som att jag sviker er läsare, men jag gör mitt bästa.. Förlåt..
Kommentera vad ni tycker.
Puss & kram <3