djävul till plastbror

Kapitel 22

"Såå, det är en sak som vi skulle vilja berätta" började Anders med ett leende mot mamma. Jag tittade på mamma och väntade på att hon skulle fortsätta. Precis när mamma öppnade munnen så ringde min mobil och avbröt henne. Jag drog snabbt upp den ur fickan och såg att det var Stella som ringde. Jag tryckte bort samtalet och la ner mobilen i fickan igen. Mamma log lätt mot mig och öppnade munnen för att börja prata igen.
"Det är så att vi..." började mamma, men blev ännu en gång avbruten av min mobil som ringde. Jag drog irriterat upp mobilen ur fickan och tryckte på svara.
"Jag kan inte prata nu" sa jag till Stella så fort jag hade lagt mobilen mot örat.
"Det är SOS, Freja" sa Stella oroligt och stressat. Jag kände hur paniken steg. I vårt kompisgäng använde vi SOS om något var riktigt allvarligt.
"Vänta" sa jag till Stella och reste mig upp.
"Förlåt så sjukt mycket, men jag måste verkligen ta det här" sa jag till mamma och Anders. Mamma nickade förstående och jag skyndade mig iväg till toalettbåsen för att kunna prata ostört.

"Vad har hänt?" frågade jag oroligt.
"Ända sedan Adam skickade ut det där smset om dig så har Daniel och Ty bråkat med Adam. Igår kväll var det fest och det blev riktigt våldsamt. Så nu ligger alla tre på sjukhuset med brutna revben och gud vet vad" berättade Stella. Hennes röst var irriterad, nervös och stressad. Jag suckade djupt och skakade på huvudet.
"Varför har ni inte sagt att de har bråkat? Jag hade kunnat stoppa det" sa jag besviket.
"Du har det tillräckligt jobbigt, men nu måste det här stoppas, de kan inte hålla på såhär" sa Stella ledsamt.
"Hur länge stannar de på sjukhuset?" frågade jag och bet mig i läppen.
"Jag vet inte, men minst till i övermorgon" svarade hon.
"Jag kommer hem imorgon och pratar med dem" sa jag med en suck.
"Bra, då ses vi" sa Stella och la på.

Jag suckade och drog min hand genom håret. Mina fingrar gled över skärmen och strax efter hörde jag tonerna från mobilen mot mitt öra.
"Varför?" frågade jag besviket innan Adam hann säga något.
"Nej, Freja, du ska fan inte lägga skulden på mig. Jag försvarade mig. Alla jävla killar du har skickat efter mig, du borde skämmas. Jag har varit nära döden, ett flertal gånger. Seriöst, skärp till dig för fan" röt Adam irriterat.
"Jag har inte skickat en enda kotte efter dig, Adam" utbrast jag.
"Daniel, Ty och Arons jävla karate-grabbar" sa Adam argt. Jag höjde på ögonbrynen.
"Jag hade ingen aning om att Daniel och Ty bråkade med dig, jag fick veta det först nu ikväll. Och Aron har inte skickat sina kompisar på dig, han skulle ha sagt något" sa jag bestämt. Adam fnös.
"Jag tycker nästan lite synd om dig, alla går bakom ryggen på dig och du märker ingenting, stackare" sa Adam med hånfull röst innan han la på.
Adam ljög. Det gick inte att lita på honom.

Jag kollade mig i spegeln innan jag öppnade dörren för att gå tillbaka till bordet. Jag stannade precis utanför dörren eftersom jag hörde en välbekant röst. Arons. Hans röst var låg och irriterad. Jag tittade mig omkring och skymtade hans ryggtavla i ett hörn. Såklart blev jag nyfiken och gick några steg närmare honom för att kunna höra vad han sa.
"Men du måste skämta" sa Aron och suckade. Han var tyst ett tag och drog sin hand genom håret.
"Jag bad er om en enda tjänst och ni fuckade upp det totalt. Fattar ni inte att ni kan åka dit om han berättar att det var ni som spöade honom" sa Aron irriterat. Personen i mobilen sa någonting och Aron suckade och skakade på huvudet.
"Det är väl inte ert fel att han ligger på sjukhus? Ni var väl inte på festen?" utbrast Aron frustrerat.

Adam ljög alltså inte. Aron hade gått bakom min rygg och skickat sina vänner från karaten efter mitt ex. Jag trodde att jag kunde lita på honom.

Jag satte armarna i kors och harklade anklagande för att få hans uppmärksamhet. Aron vände sig sakta om och blev förvånad när han såg mig. Han la på samtalet och la ner mobilen i fickan utan att säga ett ord.
"Jag trodde verkligen att jag kunde lita på dig" mumlade jag besviket. Jag kände hur mina tårar samlades vid ögonlocket.
"Det kan du, Freja, jag lovar. Du kan lita på mig" utbrast Aron desperat. Han tog ett steg närmare mig och satte sina händer på mina axlar, men jag ryckte bakåt direkt så att hans händer föll av mig. Jag skakade på huvudet.
"Jag sa åt dig att du inte skulle skada honom, jag sa åt dig att jag inte ville att vi skulle gå lägre än honom, men ändå så går du bakom min rygg" sa jag med låg och sprucken röst. Jag var besviken på Aron, riktigt besviken.
"Låt mig förklara" mumlade Aron lågt. Hans isblåa ögon var glansiga av tårar.
"Nej, jag är trött på alla som ska förklara sig hit och dit. Du gick bakom min rygg för att skada någon. Förstår du själv hur lågt det är?" sa jag irriterat. Arons ledsamma blick sjönk ner i marken.

Jag torkade snabbt bort tårarna ur mina tårfyllda ögon och tog ett djupt andetag innan jag gick tillbaka till mamma och Anders. Aron satte sig en bit ifrån mig i soffan några sekunder efter mig.
"Vad är det som har hänt? Ni både ser ut att vara ledsna och frustrerade" sa Anders.
"Det är inget. Men vad var det ni skulle berätta?" sa jag i ett försök att få upp en munter ton i rösten.
"Vi kan ta det någon annan gång, det känns inte som rätt tillfälle längre" svarade mamma lågt. Hon harklade sig löst och log svagt mot mig.

Några tysta och stela minuter passerade innan någon tog ton.
"Skulle jag kunna få åka hem till Stockholm imorgon? Stella ska ha tjejkväll så jag tänkte sova där om det är okej?" sa jag och gav mamma min hundvalpsblick. Jag fick dåligt samvete över att jag ljög för mamma, men jag orkade bara inte berätta hela sanningen. Dessutom kanske jag, Stella och Iza kunde ha en tjejkväll.
"Nja" sa mamma fundersamt.
"Komigen, mamma, jag är 17 år" bad jag. Mamma suckade tungt. Hon hade hört det många gånger.
"Visst, en natt" sa mamma skarpt. Jag nickade och gav henne en slängkyss.

•••
Ojoj dramaaa!! Vad tror ni att Anders och Tina ska berätta? Varför skickade Aron sina karate-vänner efter Adam? Var det dumt gjort av Aron? Kommentera svar för fler kapitel!!
Sorry för sent kapitel men mitt wi-fi krånglade..
Btw, hittade ingen bra bild så det fick bli denna...
Puss & kram <3