djävul till plastbror

Kapitel 15

"Kevin" ropade jag när jag såg honom sitta på bänken bredvid affären där jag mötte killarna för första gången.
Kevin tittade upp på mig. Han reste sig snabbt upp och gick emot mig.
"Hur mår du? Vad hände?" frågade Kevin och omfamnade mig så fort vi var tillräckligt nära varandra.
"Jag mår helt okej. Det som hände var att mitt ex spred en falsk händelse om mig till hela skolan" mumlade jag till svar. Kevin hade släppt taget om mig och tittade nu, med en orolig blick, in i mina ögon.
"Förlåt att jag bara stack sådär, men jag var tvungen att prata med Aron" sa jag försiktigt. Kevin nickade bara och log en aning.
"Det är lugnt" svarade han mjukt.

Plötligt slank Aron upp bredvid oss och våra blickar riktades mot honom.
"Vad gör du här?" frågade jag och höjde på ögonbrynen.
"Jag måste snacka med Kevin" sa Aron snabbt. Han verkade nervös, men även lite sur.
"Mellan fyra ögon" förtydligade han med blicken mot mig. Han gav mig en gest att jag skulle gå och jag tittade undrande på honom.
"Jaja, ses vi ikväll med de andra?" sa jag och vände tillbaka blicken mot Kevin som nickade och pussade mig på kinden innan jag gick hemåt.

När jag hade kommit en bit ifrån Aron och Kevin så vände jag mig om för att se om de var kvar, vilket de var. Båda två såg frustrerade ut och kastade ut händerna i irriterade gester mot varandra. Jag rynkade på ögonbrynen innan jag vände mig om och började gå igen.

Efter middagen gick jag och Aron ännu en gång ner mot bänkarna vid affären. Det hade blivit som en mötesplats för oss och killarna. Varje gång vi skulle göra något så möttes vi där.
När vi kom fram till dem så gick jag fram till Kevin. Hans blick var spänt fastklistrad på Aron. Tillslut slog han bort blicken från Aron och la den på mig istället. Jag sträckte mig för att ge honom en kyss, men han ryckte undan och drog sin hand genom håret. Han lyste av oro, sorg och irritation. Något var inte som det skulle. Jag harklade mig och gick sedan för att krama de andra killarna.

I en stel tystnad promenerade vi ner mot stranden. Vi gick ut på bryggan och satte oss i slutet av den. Efter flera minuter av stel tystnad och meningsfulla blickar som for runt mellan oss så brast Edvin ut i skratt.
"Asså vad är det här? Vad händer?" skrattade han fram, dock fick han ingen med sig i hans försök att lätta på stämningen genom skratt.
"Varför är alla så spända? Vad är grejen?" utbrast Gustav och Edvin slutade skratta.
"Ja, är det något som vi inte vet om, eller?!" frågade Joel. Edvins, Gustavs och Joels blickar flackade mellan mig, Aron och Kevin.
"Jag vill gärna också veta" mumlade jag surt med blicken mot Kevin.
"Jag är inte spänd" utbrast Aron och hans blick gled över oss alla andra. Allas blickar låg nu på Kevin som drog handen genom håret igen. Aron höjde ögonbrynen mot Kevin som irriterat slängde bort sin blick.
"Freja, jag måste prata med dig, enskilt" mumlade Kevin och hoppade upp på fötter. Jag reste mig upp och började gå efter Kevin. Vi gick tillbaka till stranden. När vi gick ner från bryggan så svängde Kevin höger, in mot skogen. Jag följde tyst efter och väntade på att han skulle stanna och säga det han ville säga.
Tillslut stannade han. Han satte sig ner på ett fallet träd och hans blick var fäst rakt framåt, ut mot vattnet. Jag satte mig ner bredvid honom och väntade på hans ord.
"Freja, jag är ledsen, men jag kan inte fortsätta. Vi kan inte fortsätta" mumlade Kevin medan hans blick vändes mot mig. Jag höjde på ögonbrynen och kände hur mitt hjärta började dunka snabbare.
"Men va? Varför?" utbrast jag frustrerat. Mina tårar samlades bakom ögonlocken.
"Det känns fel. Förlåt" svarade Kevin lågt.
Jag placerade mina händer för ansiktet och släppte ut mina tårar. Vad gjorde jag fel så att alla killar dumpade mig? Jag fattade inte.
"Jag är ledsen, Freja, verkligen" mumlade Kevin. Hans röst var låg och sammanbiten. Även han var nära till tårar.

Plötsligt blev allt klart för mig. Aron. Blickarna Kevin och Aron bytte med varandra sedan vi möttes vid affären. Snacket de hade tidigare idag. Aron förstörde det. Igen.
Ilskan kokade inom mig samtidigt som besvikelsen var stor.
"Det är Aron, eller hur?!" frågade jag och Kevin vände sig hastigt mot mig. Han nickade sakta.
"Jag ska prata med honom, oroa dig inte" sa jag och kysste Kevin lätt på munnen. Jag log mot honom och han log tillbaka.
"Han kommer döda mig" skrockade Kevin fram lite nervöst.
"Nejdå, skicka hit honom så ska jag ta ett snack med honom" sa jag och Kevin nickade. Han lämnade mig snabbt.

Det var solnedgång och havets vågor slog mot stranden om och om igen. Syrsor hördes överallt, annars var det tyst.
Tunga steg närmade sig. Jag vände upp ansiktet och möttes av Arons oroliga ansiktsuttryck.
"Vad är det? Vad har hänt?" frågade Aron oroligt. Han stannade framför den fallna trädstammen jag satt på. Jag reste mig upp och tittade honom i ögonen.
"Vad sa du till Kevin som fick honom att dumpa mig?" frågade jag, rakt på sak. Arons ansiktsuttryck ändrades direkt till osäkert.
"Va? Vad snackar du om?" fnös Aron. Jag suckade.
"Ljug inte för mig, Aron" sa jag skarpt.
"Jag vill ha ett ärligt svar, men vad jag har lärt mig så får man inte ärliga svar av dig, eller?! Låtsas du bry dig om mig fast att du egentligen bara vill se mig lida? Jag fattar inte, Aron. Snälla förklara" utbrast jag. Min röst blev svagare och svagare för varje ord. Tårarna la sig återigen vid mina ögonlock. Aron stirrade blint på mig. Jag orkade inte med honom längre. Att han alltid skulle förstöra.
"Vad är det med dig? Varför ska du alltid få mig att må dåligt?" viskade jag fram med sprucken röst. Mina tårar rann ner för mina kalla kinder.
"Jag har min anledning, men ingen kan få veta. Inte ens du" viskade han som svar. Hans röst var mörk och hans iskalla, blåa ögon var fyllda av tårar.
"Berätta för mig. Visa mig" viskade jag medan mina tårar fortsatte rinna och min röst var nära att spricka.
Aron gick närmare mig. Han böjde sig fram mot mig och till en början trodde jag att han skulle viska mig något, men jag hade fel. Aron stannade precis framför mina läppar. Jag kände hans ansträngda andetag flåsa mot min mun. Jag stod som förstenad, jag kunde inte röra en enda muskel.
Plötsligt kraschade Arons läppar mot mina. Jag blev chockad, men började efter några sekunder gilla det, mer än vad jag borde ha gjort. Aron drog sig ifrån kyssen efter några långa sekunder, men hans ansikte stannade bara några millimeter från mitt.
"Därför" viskade han så lågt att det knappt var hörbart.

•••
Team Kevin eller Team Aron? Kommentera!!
Rösta gärna på kapitlet och kommentera något fint så att jag kan somna med ett leende på läpparna ikväll!!
Puss & kram <3