Ett steg i taget

Kapitel 1

Redan första gången jag såg det lockiga, bruna håret hatade jag honom. Sättet han intog skolgården på, hur alla vände blickarna och log som om de redan bestämt sig för att han var okej, en sådan man kunde bli vän med. Det var märkligt hur någons utseende och kroppsspråk kunde vara avgörande för vem man skulle bli, eller vem folk skulle tro att man var i alla fall. Den nya killen hade tydligen rätt slags utseende.

När jag var liten fick jag ofta höra att jag var ful, att rött var djävulens färg och att det var någonting negativt med att ha fräknar. Mitt hår var självlockigt och naturligt rött, nästan mot det orangea hållet. I hela mitt liv hade jag avskytt det och trots att jag gång på gång tjatat om att få färga eller åtminstone tona det hade mamma bestämt sagt nej. Hon tyckte att min hårfärg, som jag ärvt av henne, var en viktig del av mig. Karma.

Min hy var ständigt blek. Dels för att jag nästan aldrig var ute, det fanns ingenting att göra där och dels för att mitt pigment helt enkelt var så. Det var tydligen genetiskt. Även mamma var rödhårig och väldigt blek men på något sätt passade hon i det, det gjorde henne vacker.

Killen stannade mitt på skolgården, i händelsernas centrum och tog upp sin mobil. Han såg så himla självsäker ut, trots att alla stirrade. Jag såg på avstånd hur han blev upphämtad av Emelie Norrström, ansiktet för präktighet. Hon skakade hand med honom och räckte sedan fram en nyckel, troligtvis till hans blivande skåp. Jag vände blicken ner i boken som jag höll i knäet. Det fanns ingenting som intresserade mig mindre än Emelie och hennes vänner. Jag avskydde dem allihop. En kall bris blåste över mitt ansikte och drog med sig doften av papper, bokaffär. Jag slöt ögonen och tänkte att jag befann mig någon annanstans, långt bort från den sunkiga skolgården. Någonstans där saker som rangordning och utseende inte ens existerade. En dröm, såklart.

Han satt två bänkar framför mig på första lektionen. Den gråa t-shirten hade en söm över hela baksidan, en designdetalj och de svarta skorna var slitna. Inte för att jag brydde mig, inte alls. På stolen bredvid honom satt fotbollslagets mittback Joel Lundgren. Han var lång och vältränad, ganska bredaxlad. Förr brukade han roa sig med att stjäla underkläder från tjejernas omklädningsrum vilket ledde till att jag under ett helt år bytte om på toaletterna utanför matsalen och fick gå genom hela skolan i illaluktande idrottskläder.

När lektionen var slut packade jag långsamt ihop mina böcker. Jag hade för vana att vänta en stund innan jag gick ut i korridoren, mest för att undvika så många som möjligt. Ända sedan första året på gymnasiet hade jag varit ensam. Dels för att jag inte hade något intresse av att lära känna någon av de drygt fyrahundra ungdomarna som delade skolbyggnad med mig och dels för att jag helt enkelt inte dög. Jag hade fått höra att jag var tråkig vilket kanske var sant.

Själva grejen med att vara ensam gjorde egentligen ingenting. Jag hade svårt att komma på någonting att säga i samtal och uppskattade tystnaden. Det hade varit ganska trivsamt om min ensamhet inte lett till att många andra ansåg sig ha rätt att trycka ner mig. Knuffar i korridorerna, nedlåtande ord och skeptiska blickar. Till en början gjorde det otroligt ont och jag tillbringade den mesta tiden hemma med att gråta och tycka synd om mig själv men i takt med att tiden gick lärde jag mig att ignorera det. Jag störde mig fortfarande på det men det gjorde inte längre lika ont vilket helt klart var någonting bra.

När jag kollade upp var klassrummet nästan tomt. Vår svensklärare Tomas satt vid sin kateder och skrev in någonting i datorn, kanske närvaron.

Han tittade upp på de få eleverna som ännu inte lämnat klassrummet och harklade sig.

"Adam, skulle jag kunna få prata lite med dig?"

Adam?

Den nya killen, som just var på väg ut genom dörren, stannade upp och vände sig om. "Ehm, visst."