Den vita hästen på min axel

Prolog

Djupt inne i den djupaste skogen satt en ung alv. Hans bruna hår fladdrade i vinden och hans ögon var slutna.
Han tänkte på sina Beskirer. Snart måste han väcka dom. Med en suck ställde han sig upp och började gå mot huset.

Alvens namn är Soey. Det namnet har han fått från solen. Hans mor tyckte mycket om solen och tycker även att namnet liknade ordet sol. Eller, det var det namnet som liknade ordet sol mest av dom namnen hans far hade gillat.

Han kom fram till sitt mål och öppnade dörren.
Stegen styrde han mot ett låst skåp i vardagsrummet.

Det var dags. Han kände det.

Han låste upp skåpet och tog fram fem askar, som var lite större än en mus.
Han placerade askarna på bordet och satte sig. Detta kunde ta lång tid.

Men han låste ändå upp askarna så att det inuti kunde knuffa upp locket när det var redo.
Och han var beredd att vänta tills det var redo.

*

Långt borta från Soey, i människornas del av landet, gick en fattig kvinna med ett knyte i famnen. Hon var jagad och dömd till döden. Men innan hon tänkte låta sig fångas in var hon tvungen att hitta ett hem åt sin dotter.

Och det hemmet låg nu framför henne.

Barnhemmet i staden Lynnyn var kanske inte värdens lyx, men kvinnan behövde handla snabbt eftersom att hon kunde höra hästarnas hovar.
Hon rusade upp på trappan och lade barnet framför dörren. Snabbt kyste hon flickans panna och knackade på dörren.
Nu såg hon soldaterna komma ridande långt bort.
Hon viskade förväll till dottern och rusade sedan därifrån med tårar i ögonen. Hon behövde ett gömställe.

Men soldaterna hade sett henne och kom nu efter henne i galopp.

*

En liten, vit hästs mule syntes genom springan till den första asken.
Soey såg hoppfullt på medans hästen knuffade upp locket och hoppade smidigt ut.

Hästen var vit som grädde och med man och svans av renaste guld.
Hornet i pannan var långt och spetsigt och skiftade i en grå nyans.
Vingarna på sidorna liknade änglavingar med mjuka och lätta fjädrar som dansade i vinden.

Soey log stort mot den lilla varelsen som inte var större än en mus.
- Var är din ägare lilla vän? log han. Sök upp den!

Hästen fällde ut vingarna och kastade sig upp i luften. Den for ut genom fönstret och styrde vingslagen mot människostaden Lynnyn.

Soey såg efter den en stund. Men sen syntes en näbb i nästa låda och Soeys uppmärksamhet föll på den.

När hästen väl var framme landade den på trappan till barnhemmet.
Där låg det lilla barnet som hästen hade valt ut.

Hästen kröp upp på axeln. Sen fortsatte den en pytteliten bit ner på överarmen där den ställde sig i en speciell position och smälte ihop med huden.
Nu var hästen bara som en tatuering, ett födelsemärke när dörren öppnades och barnmorskan tog upp barnet i sina armar.

Barnet, det är jag.