Den vita hästen på min axel

Kapitel 32

Solen kittlar mig i nacken.
Den låter sina strålar sprida ut sig över dalen under mig och vattnet på bladen i björktradens kronor glittrar. Det är en vacker syn.
Mickeye och Soey glider enkelt in och lägger sig först, och jag bromsar gärna in. Thindra därimot fäller ut klorna för att visa att hon inte gillar det.

Men ärligt talat har jag förlorat alla känslor om att nyckeln finns där. Jag vet inte hur jag fick för mig att nyckeln fanns i Karpererzberget. Domby hade föreslagit att dom forntida människorna hade gömt den på en plats som ingen kände till, och då kände jag direkt att det fanns något som lockade på mig i Karperezberget.

Lovia svischar likt en pil förbi mig och Thindra. Hon lägger sig snett bakom Mickeye och Soey.
- Svartsjuk, mumlar Thindra.

Det har jag inte tänkt på förut.
Självklart har jag tänkt på att Lovia hänger efter Mickeye, men det har aldrig slagit mig att hon är kär i honom.
Fast nu låter det helt självklart.
- Tror du Mickeye vet? undrar jag.
- Jag har inte märkt något på honom, svarar hon. Men nog måste han ha märkt något iallafall.

Lovia har varit ganska kaxig och uppnosig en tid nu. Eller, iallafall mot mig.
Jag har försökt att inte tänka på det, men nu går det inte längre.
Är hon så bara för att hon tror att jag försöker ta Mickeye ifrån henne?
Det kan jag iallafall försäkra dig om att det gör jag inte. Han är bara en bra vän...

Långt där framme kan jag nu utskilja Karperezbergets närmaste topp. Känslan av något som lockar på mig återvänder, och försöker nästan styra mina vingslag in mot mitten av berget.

*

Pippins "våning", eller hem som jag hellre säger, ser exakt lika dan ut som min. Endast sängen och gången skiljer dom åt.
Gången som leder ut från Pippins hem är nästan tre gånger så tjock som min och har små maskrosor växande i kanterna.
Sängen är såklart inte en människosäng utan en stor låda med halm i, nästan som en hästbox med väldigt låda kanter.
Och det läskigaste med hennes hem är den lilla pojken i gallerburen.

Han ser bara ut att vara runt 8 år och har smuts överallt. Han har brunt, tjockt och rakt hår som hänger i tovor runt öronen och ett plågat uttryck i ögonen. Han har bara trasor till kläder "och sitter ihopkurad längst in i hörnet.
Pippin säger att Ingja har befaller henne att hålla honom instängd, eftersom att han tydligen är barn till en man som hon inte tycker om.
Jag blir så arg på henne ibland.

- Får jag gå in till honom?
Pippin ser på mig som om jag är en hund som precis har berättat att den tänker börja ta flyglektioner.
Jag fortsätter blänga på henne, och hon suckar.
- Han är rädd för allt som rör sig, varnar hon men öppnar ändå en skåplucka med munnen och tar ut en nyckel.
Jag blir den som får låsa upp, för hon har tydligen glömt hur man gör. Såklart.

Pojken är rädd. Helt klart.
Han trycker sig skräckslaget mot väggen och verkar tro att jag tänker äta upp honom.
Jag försöker prata lugnt med honom, och han verkar lite gladare av att höra min röst.
Av speciella skäl väljer jag att inte gå ända fram till honom utan sätter mig ner på knä mitt i buren och fortsätter prata.

Pippin låser dörren - trots att hon hade glömt hur man gjorde - efter mig och lägger den på bordet.
- Ropa när du vill ut, säger hon och går ut ut rummet.
Först då vågar pojken öppna munnen.

- Ve..em är... du? får han fram.
Rösten är liten och ynklig och trots det hör jag den perfekt.
Att vara en alv är något som fortfarande förvånar mig. På alla sätt och vis.

- Jag är... jag är en helt vanlig flicka, ljuger jag. Du behöver inte vara rädd.
- Är inte du... rädd? piper han. För dom svarta hästarna.
- Galarna, konstaterar jag. Nej, det är jag inte. Eller jo, det är jag.
Jag lägger till det sista när han blir sådär rädd igen. Han trycker sig mot väggen och spärrar upp ögonen, och när jag tillägger det verkar han bli förvirrad.
- Va?
- Jag är lite rädd för dom, erkänner jag. Men dom har inte gjort mig illa.
Lögn. Pippin gjorde illa mig när hon flydde från Tara, men det räknas inte. Säger vi.
- Har dom gjort illa dig? undrar jag efter några sekunders paus.
Han tänker efter.
- Bara när dom fångade mig, svarar han. Vi var ute på åkern och...
Han snyftar till.
Jag makar mig försiktigt närmare. Han verkar inte ha något emot det och snart sitter han i mitt knä och låter alla känslor ta över.

Min tröja blir genomvåt.

*