Den vita hästen på min axel

Kapitel 36

Att känna rädsla kan vara väldigt svårt ibland. Men att strunta i rädslan och helt fokusera på något annat är nästan ännu svårare.
Just nu är jag i den situationen. Vem vet om Draken helt plötsligt kommer

Thindra verkar ha svimmat av ansträngning, Domby har tröttnat på att flyga försiktigt och Lovia göt sitt bästa för att fånga Mickeyes uppmärksamhet. Dock kan hon inte anstränga sig lika mycket som hon skulle önska eftersom att Soey sitter på hennes rygg, men självklart förnekar hon allt.

Att Lovia är förälskad i Mickeye går bara inte att missa. Hon försöker stänga oss andra ute så mycket hon kan utan att det märks eller försämrar vår nyfunna vänskap. Om du frågar mig tycker jag att det kan bli lite väl mycket ibland, men dom få stunder när vi allihopa sitter på en filt i gräset och bara babblar är hur mysiga som helst. Och hon är dessutom inte lika kaxig som hon var i början.

Lovia och Soey saktar in och flyger upp jämnsides med mig.
- Jag vill bara säga att du var väldigt duktig förut, ler Soey. Du struntade i den stressade situationen och reagerade som en riktig kämpe skulle ha gjort. Jag är stolt över dig.
- Åh ... Tack så mycket! ler jag. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att göra det.
- Instinkter, säger Lovia glatt innan hon ökar på farten och flyger upp bredvid Domby och Thindra.

Hon har värkligen förändrats.

*

Jag följer snällt efter Epingja ut i gången.
- Kom igen, börjar jag. Hon är bara ett barn.
- Pippin, tyst! ryter hon. Flyg iväg och hämta henne och gör lite nytta! Hon ska stanna på sin våning ett bra tag framöver!

Jag suckar och tar sats. Mina vingslag startar direkt i samma rytm som mitt hjärta, och jag är ikapp Ephannah på nolltid.

- Hej, säger jag enkelt och landar bakom henne.
- Pippin? frågar hon, men hon fortsätter gå med ryggen mot mig.
- Ja, bekräftar jag.
- Du är på hennes sida, ellerhur? frågar hon.
- Våga inte tro det.
- Men varför lyssnar du på henne då? utbrister hon och vänder sig om.
- Ephannah, börjar jag försiktigt. Jag har inget val. Vi är skapta för att lyda en ledare, jag kan inte säga emot henne. Det ligger utanför min natur.
- Kalla mig inte Ephannah! säger hon och fortsätter gå.
- Det är väll ditt namn? undrar jag förvånat.
- Från och med nu heter jag bara Hannah, förklarar hon envist.
- Okej, Hannah, suckar jag.

Hon hoppar över till en annan gång som ligger parallellt med den vi går på, och jag kliver enkelt efter.

- Vill du ha skjuts? undrar jag. Det är en lång bit att gå.
Hon mumlar något ohörbart och stannar. Jag vänder mig halvt om och låter henne hoppa upp på min rygg.

Med hjälp av mina vingar som jag är så stolt över tar vi oss snabbt upp till hennes våning.
Jag är en av väldigt få galar som faktiskt kan få upp vingslagen i samma hastighet som hjärtat slår, och det gör mig till en av dom snabbaste. Orinia, Klira, Spiralauy, Blixzherie och Hiyl är snabbare än mig.

Jag landar med en dov duns på golvet i hennes hålrum, och hon hoppar snabbt av och kvider till när hon landar.
- Om du väntade lite så skulle jag kunna böja mig ner innan du hoppade av, föreslår jag.
Hon muttrar något ohörbart och försvinner in i ett sidorum.

- Ja vet! hör jag henne ropa. Vi kan befria pojken och ha honom här! Eller hjälpa honom hem!

Jag suckar och följer efter henne. Hon har satt sig åvanpå människosängen och ansiktet lyser.
- Ja du, säger jag. Om det bara var så enkelt. Det finns många fler fångar, och vissa Galar har som jobb att flyga runt och kontrollera att dom fortfarande är där dom ska vara. Och din mor kommer bevaka Teddy extra mycket när hon vet att du vet. Tro mig.
- Han sa att det bara hade varit du där, försöker hon.
- Han kan inte se skillnad på oss, svarar jag. Det har bara varit en åt gången, och han har trott att det har varit samma hela tiden.
Hon suckar och sjunker ihop till en liten hög vid ena änden på människosängen. Jag skakar på huvudet och går fram till henne.

*

Att flyga långt och ständigt i en rädsla som inte försvinner är inte något som alla upplever varje dag. Jag fick uppleva det idag, och jag hoppas att det inte kommer hända imorgon igen. Men vem vet? Gudarna kan ha ett väldigt speciellt öde åt oss.

Herregud, Tara! Vad tänker du på?
Du tror inte på gudarna, eller du har iallafall aldrig gjort det.
Och jag gör det inte nu heller. Jag vet.

Iallafall så flög vi så långt vi orkade -eller närmare bestämt så länge Thindra orkade - innan vi dalade ner genom molntäcket och landade ganska utspritt i en stor skog.
Samlingsplatsen blev det stället där Domby och Thindra hade landat, då hon hade slängt sig på marken och inte velat ställa sig upp.
För tillfället så har Lovia, Domby och Mickeye gått iväg en bit för att försöka hitta ett ställe att övernatta på, och Soey sitter på en stubbe och försöker minnas vad det står i hans böcker om bergsdrakar. Jag är kvar hos Thindra och ... bara hänger där med henne.
'Det är ni som är skadade' hade Mickeye sagt innan dom gick. Självklart hade jag protesterat, men det blev ändå jag som fick stanna. Och det har jag inget emot.

- Tara? undrar Thindra.
- Ja, svarar jag. Vad är det?
- Kan du inte berätta om någonting? Då kanske jag kan koncentrera mig på något annat en stund? Snälla? Hur gick det till när du blev upphämtad av Soey?
- Det är en ganska tragisk historia, börjar jag. Men visst. Det började i staden jag har vuxit upp i, Lynnyn. Vet du var det ligger? Vid kanten norr om bergen Lyuine och Lyrnest? Iallafall, jag bodde på barnhemmet där ...

Och sen fortsätter jag att berätta om hur det gick till när herr och fru Korvsko kom på besök, om Ephi, om hur vi rymde, galen, hur jag förändrades och allt det där.

När jag är klar märker jag att Thindra har lugnat ner sig lite, blicken har fått tillbaka sin glimt av nyfikenhet och glädje och hon andas regelbundet.
- Kan inte du berätta hur det gick till för dig? undrar jag. Om du orkar alltså, men det kanske blir lite bättre om du också får anstränga dig lite.
Hon nickar eftertänksamt innan hon börjar berätta.
- Som du kanske vet kommer jag inte härifrån Ameysien, utan från landet som gränslar mot det i söder. Landet heter Hiprodien och har en helt annan natur än här. Gräset är gult, träden har annan form och djuren är olika. Det är stekhett på dagen och iskallt på natten, och alla är väldigt fattiga. Jag, min mamma Iryche, min pappa Onlov och mina två systrar Helenaeh och Maari bodde i en enkel koja av vass vid floden i utkanten av en by.
Det var inget lyx precis, men jag hade mat i magen, en säng, tak över huvudet och familj och vänner som älskade mig.
En dag när jag och min vän Hermera var nere vid floden och lekte, kom det krokodiler.
Dom attackerade oss, och Hermera blev av med hela högra benet innan hon lyckades komma upp i ett träd. Jag hade inte lika tur. Dom krossade alla mina revben, båda axlarna och överarmarna. Jag kunde knappt röra mig när ett lejon röt i fjärran, och då började jag förvandlas.
Jag vet inte hur mycket Hermera såg, eller förstod, men jag lyckades skrämma iväg krokodilerna innan allt blev svart.
Sen vaknade jag. Jag var den som vaknade först, och jag och Soey satt och pratade en bra stund -säkert flera timmar- innan Mickeye också vaknade.

- Oj... säger jag. Berättade Soey för dig vad som hände med Hermera?
- Mm, svarar hon. Han 'transporterade' hit mig, och sen helade han henne och rensade ur hennes minne. Allt hon mindes var att hon och jag hade vart ute och lekt, att krockodilerna anföll och drog ner mig i vattnet.
Hon har inga tydliga minnen av att krockodilerna dödade mig, så om jag skulle vilja dyka upp där igen så kan jag berätta för alla att krockodilerna drog ner mig under vattnet, men att jag lyckades vrida mig loss och spolades upp på land någon annan stans långt borta.

Jag sitter tyst ett tag och tänker igenom det hon hade sagt.
- En sista fråga bara, börjar jag. Vad är en krockodil?

*

Hej!

Förlåt! Jag vet att det har dröjt ett tag, men vi har vart bortresta och jag har inte kunnat skriva så mycket.  Och sen känner jag att boken kommer bli en smula långtråkig nu om jag inte sätter igång med början på slutet.

// MisWiy <3

En fråga, tycker ni om när jag skriver ett medelande i slutet eller gillar ni det så som det var förr?