Jag röt glatt och kastade mig upp i luften. Vingarna svajade lite innan dom lydde och höll min tyngd uppe.
- Jag ser honom snart inte längre! Röt jag och dom andra fick genast eld i baken.
Jag dök ner och ställde mig bredvid Thindra, som tacksamt hoppade upp på min rygg.
När jag åter var uppe i luften såg jag Soey dom en liten prick på ängen utanför skogen.
- Han är påväg förbi arenan. Mumlade jag.
På något sätt lyckades alla få kontroll över sina vingar och susade efter mig och Thindra över dom gröna träden.
Vi kom snabbt ikapp Zoey, som visslade fram över ängen snabb som en hare.
Men lycka var aldrig för evigt, efter en stund saktade Zoey av. Han tittade upp på oss och gav oss menande blickar om att vi skulle landa.
Alla fick panik och började försiktig böja på vingarna så att dom inte höll uppe lika mycket.
Det gick inte bra, tro mig.
Lovias smala drakvingar tog i alldeles för hårt och lyckades kasta in henne i en kulle med nosen före.
Killarnas örnvingar så exakt lika dana ut, vilket fick båda två att glida framåt så att det såg ut som om dom åkte nerför någon form av guppig backe och landade slutligen med en hård duns.
Thindra var nog den som gjorde det smidigast, hon tog ett elegant skutt från min rygg och lyckades landa på tassarna.
Jag försökte flyga i cirklar samtidigt som jag hela tiden arbetade mig neråt. Det hade funkat om inte vinden hade krängt till och bytt riktning. Jag föll på att mosa Lovia men lyckades väja undan och gjorde istället en kullerbytta ner på marken.
Zoey log stort, men han skrattade inte.
-Jag hade inte förväntat mig bättre. Flinade han.
YOU ARE READING
Den vita hästen på min axel
Fantasy" -Nu eller aldrig, mumlar Ephannah i mitt öra. Med en suck ser jag på mitt fosterhem en sista gång innan jag mannar jag på Ninja att öka takten och lämnar byn, troligen för alltid." Tara är 14 år och i hela hennes liv har hon bott på barnhemmet i...
