Den vita hästen på min axel

õ 23 õ

Det känns skönt när han säger så. Det är liksom en bekräftelse på att allt är sant, för jag har nog aldrig sett Soey ha fel. Därför bara måste det är vara sant, allt det här om att jag är utvald och massa sådant.
Till och med Lovia tystnade efter att Soey hade sagt det. Det var som om han hade satt en punkt. Punkt slut.

-Kom så går vi tillbaka, säger Soey. Er träning idag är inställd.
Vi andra kan bara nicka. Thindra tar min hand och trycker den innan vi delar på oss för att kunna byta skepnad. Som en bekräftelse på att hon kommer följa med mig och stå vid min sida under jakten på nykeln. Och för första gången önskar jag att Ephi också hade fått vara här och trycka min hand. Jag saknar henne verkligen.

*

-Du måste vara trött, ler mamma.
-Mmm, mumlar jag till svar.
Hon skrattar.
Men det är sant. Det är mycket att ta in och bedöma. Är allt sant? Åter igen kommer frågan upp på näthinnan; är hon verkligen min mamma?

Ja. Jag känner det på mig. Hon talar sanning. Det bara är så.
Och om hon ljuger, då har jag gott om tid att lista ut det imorgon.

Jag gäspar stort och mamma ler. Vad var det hon hette nu igen... Epinna? Epinna var det nog.. Nej! Epingja. Epinga?
Jag öppnar munnen för att fråga, men ännu en gäspning kväver mina ord.
- Kom, du behöver sova! ler mamma.
Jag nickar och reser mig upp.

*

Dom har fortfarande mycket att lära. Unga Beskirer som tar allt som en lek, dom behöver sin träning idag. Jag börjar nästan få dåligt samvete för att jag ställde in den. Men dom behöver också vila. H anföll dom för första gången, och det ger alltid en tröttande effekt, hur kan inte ens jag förklara.

*

Direkt när jag sätter foten på stegen upp till höloftet känner jag hur en enorm trötthet väller in över mig. Med mycket svårigheter lyckas jag ta mig upp på höloftet och ramlar ihop i en hög på man säng. Jag orkar inte ens byta om.