Den vita hästen på min axel

5º29º5

Jag dricker min hallondrink under tystnad. Pippi står och blänger på mamma, nästan som om hon fantiserar om att hon sparkar henne i magen. Mamma därimot glufsar glatt i sig drinken och Pippi får hämta mer flera gånger.
När mamma tillslut är klar befaller hon Pippi att ta med mig till min våning och glider sedan in i ett rum bredvid där två andra Galar väntar.
Pippis blick mjuknar i samma sekund som mammas ryggtavla försvinner, och hon erbjuder sig att låta mig rida på henne. Sen om det är för att gottgöra våran senaste färd eller för att mamma inte är där vet jag inte, men jag tackar självklart ja.

Pippi har mycket mer tygtrasor som hänger på hennes rygg än på hennes ben. Dom klistrar sig fast mot henne och så fort jag försöker lirka in fingret mellan henne och tygbitarna börjar hon morra och hota med att slänga av mig rakt ner i den svarta avgrunden.
Vi flyger uppåt en bit, och snart kan jag skymta en liten liten ljusprick långt där uppe mellan alla snirkliga gångar och hål. Pippi rätar upp sig och flyger in i ett av hålet på högra sidan.
Det går en tunn väg ut fran hålet bredvid, men annars finns det ingen väg att ta sig därifrån på, såvit man inte kan flyga.
Jag hoppar av Pippis rygg.
- Är det något jag kan hjälpa till med? undrar hon.
- Jag är inte som mamma, svarar jag. Jag behandlar dig inte som en slav.
- Det var skönt att höra, säger Pippi. Men jag har inget att göra.
- Jag vill helst vara för mig själv ett tag, säger jag. Pippi, du kanske kan komma för i lite senare?
- Jag heter Pippin, svarar hon. Med ett N på slutet. Men självklart kan jag komma förbi lite senare.
Då jag inte svarar breder hon ut vingarna och glider erfaret ner från avsatsen.

Att utforska det mamma kallade "min våning" tar inte lång tid.
Det är tre rum, även om det är en låst lucka i det ena rummet. Det som Pippin hade ladat med mig i var ett stort och öppet rum med endast en byrå i hörnet längst in. Jag gissar att det är avsätt för att Galar ska kunna flyga ut och in och landa här, och det är även här den låsta luckan är.
I Rummet bredvid fanns det mycket riktigt ett hål, och ut från det leder det en tunn gång. Det finns även en enkel säng intryckt på motsatta sidan av hålet, och en byrå täcker halva väggen till höger om öppningen. Precis bredvid byråns slut finns det en dörr in till det första rummet.
Bredvid sängen är det en till dörr som leder in till det sista rummet.
Här finns det ett kök, ett vanligt kök för människor, bredvid dörren. Det finns ett runt bort i mitten.
I mitten av halva rummet står det ett stort galler som gör den bortre delen av grottan till en bur. En tom bur.

Jag sätter mig på sängen.
Märker mamma ens att Galarna har egna känslor? Hon pratar om dom som om dom gör allt själva, utan henne, men hon behandlar dom som slavar. Det hänger inte ihop.
Och den här byggnaden, det ser ut som ett hem för en Gal. Om man bortser från sängen.
Det är bara så mysko. Mystiskt, rättar jag mig. Det var Tara som brukade säga att saker var mysko.
Tara skulle nog säga att det här är mysko. Hon skulle nog stuckit härifrån.
Jag kanske också borde sticka härifrån.

- Nej! säger jag högt.
Jag är inte som Tara. Tara är inte här och kan inte bestämma över mig. Jag ska se till att Safrira får makten igen, Galarna har det inte bra under mammas styre. Hon behandlar dom som slavar.
Hon är inte värd att kallas mamma. Jag ska kalla henne Epingja, som hon egentligen heter. Nej, jag ska kalla henne Ingja. Hon är inte värd att heta Epingja.
Jag sluter ögonen och slappnar av.

Nej föresten, Tara skulle nog också ha sett till att Safrira blev ledare innan hon gav sig av.
Hon skulle ha gjort det förut, men Ingja säger att hon har förändrats. Men det är väll bara i utseendet..?
Varför lyssnar jag på Ingja och tänker så här om min vän? Tara har inte förändrats, inte ett dugg.

*