Den vita hästen på min axel

Kapitel 38

Den tappade det som den hade i klorna när den tvärnitade.
Jag såg det helt klart.

Den smutsiga gråa klänningen fladdrade i vinden och det långa bruna håret ...
Jag vet att det inte är sant, men kan ändå inte låta bli att hoppas på att det ska vara Ephi.

- Men om det är en människa, säger Soey. Borde vi inte leta rätt på den då? Den kanske har information om Galarna.
- Jo! säger jag och försöker dölja mitt iver. Den föll bort mot granarna.

Mickeye börjar gå bort mot dom stora granarna, och Lovia är snart ikap.
Själv kastar jag mig upp i luften.

Tänk om det faktiskt är Ephi!

Jag flyger mellan träden och letar efter något som rör sig nere bland mossan.
Ett par gånger stöter jag på en av mina kompisar, men susar vidare utan att hälsa.
Jag böjer undan för en stor ek och landar på marken vid granen bakom.

Hon måste vara här någonstans!
Jag lägger mig ner på mossan och pustar ut.
All kraft som kom flygande håller på att ta slut.

- Tara! ropar Lovia. Vi har hittat den!
Och där kom all kraft tillbaka.
Jag kastar mig upp och sätter av mot Lovia.

Jag hittar henne, Soey och Mickeye under en av dom större granarna.
Flåsande landar jag bredvid dom och bara stirrar på flickan som Soey håller på att undersöka.

Ephi.

För visst är det hon.
Hon har samma klänning på sig som när vi lämnade Lynnyn, håret hänger löst över axlarna och hon ser ordentligt omtumlad ut.
Små skrapsår har brett ut sig över hela kroppen, en stor bit av klänningen har ryckts av vid magen och hon har även ett stort sår ovanför naveln där det bara pumpar ut blod.

- Är det Galarna som ... har gjort det där? får jag fram.
- Det skulle kunna vara det, börjar Soey. Men det skulle också kunna vara trädet. Om hon ramlar från en så hög höjd rakt på ett träd ... Min gissning är att hon landade med magen på en stor gren.
- Låt oss hoppats på det sistnämnda, säger Mickeye.
Jag nickar.

- Tara, säger Lovia. Du ser helt förstörd ut, Känner du henne?
- Det ... är Ephi, mumlar jag.

*

Mitt huvud värker, magen gör sjukt ont och det svider över hela kroppen.
Jag stönar tyst och öppnar en liten springa för att kunna kika ut.

Det är så ljust att jag stänger ögonen igen. Jag orkar egentligen inte. Jag gör det för att jag måste vidare, hitta Tara och Pippin.

Jag tvingar upp ögonen på nytt, och den här gången går det bättre.
Jag ligger i en säng. Något kalt och klibbigt är utsmetat överallt på mig, jag lyfter handen för att torka bort lite från näsan. Armen är stel, och pekfingret är också klibbigt så jag drar bort det mesta med lillfingret.
Någon form av hjälpmedel är väll det klibbiga, så jag sjunker tillbaka i sängen och låter det vara.

Jag ligger i en kökssoffa i ett ganska litet och ostädat kök. Det står högar med disk på bänken, och på bordet står det massa burkar och flaskor med konstiga vätskor inuti.

Jag försöker säga något, ropa på någon, men rösten sviker mig och jag börjar hosta våldsamt.
Efter ett tag lägger sig hostan och jag gör ett nytt försök.
- Hallå ...? säger jag med hes och tyst stämma.

- Är du vaken?
En kvinna kommer in genom öppningen i andra änden med ett stearinljus i handen.
- Mm, hummar jag.
- Drick det här, säger hon och håller fram en trämugg med någon form av vätska. Jag heter Merissisa.
Jag tar ett djupt andetag och häller i mig vätskan, och blir lite förvånad när jag inser att det är vanligt vatten.