Den vita hästen på min axel

)-30-(

Solen kittlar mig i nacken.

Jag burrar ihop mig till en liten hög och gäspar. Det känns konstigt och annorlunda i kroppen, nästan som när jag hade träningsverk för första gången. Men ändå inte.
Jag sträcker ut min armar framför mig och kröker på ryggen, innan jag mjukt och långsamt rätar upp mig.

Just det. Jag är den vita hästen.
Och jag har träningsverk för första gången, i min nya kropp.

Jag ser mig omkring.
Mickeye ligger precis bredvid mig, och hans huvud ligger en aning för mycket lutat bakåt. Jag tar tag i fjädrarna mitt på huvudet och drar fram det lite, för att han inte ska få ont i nacken.
Thindra ligger i en skön ställning på mage och Domby har rullat över på rygg. Lovia däremot syns inte till.

Jag ställer mig klumpigt upp och råkar trampa på Thindras svans i farten.
Hon skriker högt och flyger upp, och jag tar snabbt bort min hov.
Thindra lugnar ner sig en smula när hon ser att det är jag, men hon har även lyckats väcka dom andra. Toppen.

*

Jag slickar min svans ännu en gång, och Tara på om ursäkt för tionde gången.
- Det är okej, ler jag och sätter mig upp. Sluta vara så orolig, jag blev mest rädd.
- Men ändå, säger Tara. Det var mitt fel.
Jag skakar på huvudet och tassar iväg mot dom andra. Tara följer efter mig.

- Borde inte Soey komma snart? undrar Domby.
- Och var är Lovia? tillägger Mickeye.
- Soey är iallafall här.

Vi snor runt. Soey står precis bakom oss med ett leende på läpparna.
- Var är Lovia? undrar han.
- Vi vet inte, svarar Tara. Hon var borta när vi vaknade.

Om hästar hade kunnat rodna skulle Tara definitivt ha gjort det. Hon tittar ner på marken och ser allmänt skuldmedveten ut.
Och Soey märker det. Han ser en smula underligt på henne, men säger inget.

- Vi borde leta efter henne, säger Soey efter en stund. Hon måste också få höra det jag har att berätta.
Domby, kan du utforska skogen häromkring?
Thindra och Mickeye, kan ni bege er söderut och söka på slätterna?
Tara, du följer med mig och letar i bergen. Vi möts här om en stund.

Alla nickar.
Mickeye ser en aning obekväm ut när jag travar fram til honom.
- Får jag hoppa upp?

Det har blivit en självklarhet för mig att sitta på Tara när vi ska någonstans. Därför känns det annorlunda när jag smidigt hoppar upp på Mickeyes rygg och får för första gången känna hans och Dombys mjuka fjädrar under tassarna.
Mickeye visar tydligt att han är oerfaren och obekväm med att ha mig på ryggen, vilket jag försöker strunta i så gott det går.

Vi flyger söderut. Vinden är sval och tunn, men det är en underlig känsla att känna den ta tag i mitt hår. Ingen känsla som jag skulle vilja uppleva varje dag, utan mer en känsla som kanske kan vara kul att uppfatta någon gång då och då.
Jag är inte specielt förtjust i höga höjder, och framförallt inte att flyga. Det är kanske tur att jag blev den utan vingar.

Mickeye landar en aning ostadigt i gläntan som skiljer ängarna och vårt område ofrån varandra.
- Vad är det? undrar jag.
- Det är kanske bättre om du springer, börjar han men inser hut fånigt det låter. Jag menar, det kanske är lättare...
- Jag kam springa, avbryter jag och ger honom ett framtvingat leende.
Han ler osäkert tillbaka.
- Okej.. Ska du undersöka dom närmaste slätterna så flyger jag en bit bort?
Jag nickar till svar.
Han ler osäkert igen innan han smidigt och enkelt lyfter från marken.

Suck.
Det gick ju bra.

Jag tassar iväg och börjar undersöka området. Det är gräsmattor omgiva av små klungor av träd, och alla gräsmattor har olika nyanser av grönt eller gult. Trots att det är mitt i sommaren är en närmaste slätten smörblommsgul och glittrar i solskenet. Magiskt. Mystiskt.

Jag löper fram över gräset och spanar bland träden och i dom extra höga snåren. Vad som helst som kan dölja en drake...
Något svart rör sig i ögonvrån. Jag saktar in och vänder mig om.

Fåglar.

Jag skakar på huvudet åt mig själv. Klart att det bara är fåglar. Dom andra har säkert hittat Lovia nu och alla är säkert där utom jag.

Jag saktar av ännu en gång. Det smaragdgröna gräset övergår till mörkgrönt, nästan svart. Här skulle en drake lätt kunna gömma sig.
Lovia är smart. Om hon vill vara ifred är det inte lätt att hitta henne, vilket leder till att jag finkammar det höga gräset tre gånger innan jag bestämmer mig för att hon inte är här.
Jag löper vidare och snart ser jag Mickeye sitta på en sten mitt i ett hav av turkost gräs.
Jag springer bort till honom, och gör en prefekt sladd vid stenen.
- Har du sätt något? undrar jag, ändast lite lätt flåsande.
Han skakar på huvudet.
- Du då?
- Inget, förutom ett par fåglar.
Han himlar med ögonen och hoppar nerför stenen.
Jag hoppar smidigt upp på hana rygg och påbörjat på så sätt en vinglig och tyst resa tillbaka till vårt nya hem.

*

Mickeye och Thindra landar ostadigt i gräset bakom Soey. Det märks att han inte gillar att hon rider på honom.

- Bra! säger Soey. Lovia, var någonstans var du? Och varför?
Jag och Soey hade hittat Lovia vid kanten av det närmaste berget. Hon var ledsen och vägrade se på mig, som om jag hade gjort något dumt.
- Jag vill inte prata om det, svarade Lovia tyst och stirrade på Mickeye.
- Okej, men snälla gör inte om det, säger Soey. Om ni kan bli människor ska jag berätta.

En stund senare sitter vi i en ring på gräset.
- Nu ska jag berätta, säger Soey. Ni minns väl att jag berättade att Galarna avskyr människorna?
Vi nickar.
- Jag tror det här är anledningen, fortsatte Soey. Ni säger att ni ser en Gal i hålet. Jag tror att människorna kidnappade den Galen, och att det är därför Galarna avskyr människorna. Det skulle också betyda att Galarna blir väldigt gamla, och i så fall är Galarna idag samma Galar dom var med när Den här Galen kidnappades, vilket gör det ännu mer troligt att dom fortfarande avskyr människor.