Den vita hästen på min axel

Kapitel 34

Okej, Lovia är kanske inte den med mest energi av oss, hon är inte heller den envisaste eller den tuffaste. Men en Lovia som är typ tio gånger så stor har nog en fördel iallafall.
Draken liknar inte henne så mycket, men när han slår med tassarna efter oss ser det precis ut som när Lovia viftar bort flugor. Exakt som när hon viftar bort flugor.
Och just nu känner jag mig som en fluga.

Jag undviker ett slag från draken och flyger bort mot Mickeye.
- Vi kan inte hålla på så här länge till! säger jag. Vi börjar bli ganska trötta och draken verkar bara få mer och mer energi desto argare den blir.
- Jag vet! svarar Mickeye. Men du? Ser du klippblocket där uppe? Det ger mig en idé!

Sida vid sida gör vi upp något som liknar en plan om hur vi ska få bort draken från dalen och samtidigt avleda dens uppmärksamhet så pass mycket att vi kan smita iväg nerför berget utan att han märker oss förän vi är utom synhåll.
När vi är klara och båda är nöjda med detaljerna bestämmer vi att Mickeye ska dela ut rollerna till dom andra och jag ska kolla närmare på klippblocket och dubbelkolla om vår plan faktiskt går att genomföra. Annars kommer allt bli kaos och några kan utsättas för stor fara. Vilket vi redan gör genom att ens vara här och strida utan att gripas av panik.

Jag är fortfarande fascinerad över hur snabbt Lovia och alla andra reagerade när hon såg draken. Jag själv stod bara och stirrade tills en eldsflamma träffade marken en bit framför mig. Något som jag faktiskt skäms över.

Jag landar vid den största sprickan vid klippblocket och kikar ner. Den är full med en svart och glänsande vätska.
- Olja! utbrister jag.
Det var länge sedan jag såg olja, dom rika männen i Lynnyn hade ibland olja som dom hällde i sina lyktor för att dom skulle lysa starkare, men trots det känner jag genast igen den glansiga färgen.

Jag lyfter och flyger runt drakens hals i en elegant sväng, men den får syn på mig i förbifarten och viker upp eldsstrålen mot mig.
Jag får syn på detta i sista sekunden, och svänger snabbt undan. Men jag var ju väldigt nära draken, och det markerar värmen med att bränna fjädrarna längst ut på min vänstra vinge.
Tusan också...

Jag svänger vingligt och glider ner bakom en stor sten där draken inte kan se mig, och strax landrar även Domby och Soey tätt intill mig.
- Kunde du inte ha valt ett lite större ställe att landa på, skämtar Domby och backar några steg.
- Gick det bra, Tara? undrar Soey och hoppar av Domby.
- Ja, svarar jag. Det svider lite bara.

Okej, det näst sista ordet var en lögn. Det svider väldigt, väldigt mycket.
Soey lägger om vingspetsen med ett tunt tyg och en näve främmande blad som tydligen ska ha läkande krafter på magiska djur, och om sanningen ska fram tycker jag att det liknar eklöv.

Snart landar även Mickeye i det trånga utrymmet, och Soey måste hoppa upp på Domby igen för att alla ska få plats.
- Tara, är du okej? undrar han.
- Jaa, svarar jag.
- Är klippblocket användbart? undrar han.

Just det.
Det hade jag helt glömt bort. Men olja går väll att spränga?
Det blir väll bara en jättestor explosion då, och det är ju bara bra.

- Ja, svarar jag. Det borde gå att använda. Den är fylld med olja, men det gör väll inget.
- Jo, tillägger Soey. Olja är väldigt explosivt, så om hela sprickan är fylld av det skulle explosionen troligtvis kunna döda både draken, dig och mig. Och det vill vi ju inte. Och att bara döda draken är det inte tal om, mina vänner i skogen skulle inte bli glada om dom fick veta att vi hade dödat en drake. En bergsdrake.
- Jaha, säger jag skamset.
- Vad är skillnaden? undrar Mickeye. På drakarna alltså.

- Vi har inte tid att stå här och babbla, påpekar Domby. Tänk på vad som hände med Thindra, det är bäst vi kör på Plan B.
- Vad hände med Thindra? undrar jag, men då har killarna redan lyft från marken.
- Tara, säger Soey och hoppar upp på mig. Plan B innebär att du måste använda din magi. Det vet du väll?
- Ja.
- Som jag tror att jag har sagt till dig förut på någon av alla magilektioner så är hornet kopplingen mellan magi och verklighet. Du behöver bara hitta ditt sätt att pressa igenom fantasin genom hornet och ut i verkligheten. Förstått?
- Ja, svarar jag och börjar flyga uppåt.
- Jag kan tyvärr inte hjälpa dig på vägen eller något, utan det här är något som du måste locka fram själv.
- Okej.

Plan B är en mindre utbukt högre upp på berget som bara går att få bort med hjälp av magi. Så på något sätt ska jag precis igenom en stenborr eller något få loss det genom mitt horn.

- En sista sak bara, säger Soey. Hornet är vägen mellan verklighet och fantasi. Kan du vara snäll och släppa av mig på klippan där borta?

Jag gör som honom en sista tjänst och släpper av honom på stället han ville innan jag flyger upp till en gigantiska buckla i väggen.
Nu har jag lite mer tid än förra gången, om dom bara lyckas uppehålla draken. Men jag litar på dom nu, så jag kopplar bort allmänheten och fokuserar bara på mina tankar.

Soey sa att hornet är vägen mellan verklighet och fantasi, men allt jag har stött på sen och och Ephi lämnade barnhemmet i Lynnyn har vart saker som jag tidigare betraktade som fantasi. Kanske kan jag ändra form på den också? Till ... en helt rund sten? Fast i samma storlek?

På skojs skull tar jag även fram en stenborr ur bakhuvudet och formar den till en regnbåge som jag sedan pressar ut ur hornet.
Och till min stora förvåning börjar hornet lysa, och dom snurrade sträcken runt hornet börjar springa uppåt. Nästan som om hornet skruvar på sig, att det snurrar. En regnbåge kastar sig ut ur spetsen och landar på stenen.
Likt en borr börjar den pressa sig in i stenen, och av någon anledning vet jag precis hur jag gör för att kontrollera den och styra den.
Jag låter den löpa runt i en cirkel precis utanför bucklans kant. När sprickan sen möter sin svans släpper jag lös en ny regnbåge som lastar sig in under stenblocket och håller upp det likt en förresten hand.

Först nu dras jag tillbaka till verkligheten. Soey bara stirrar på mig, som om han inte kan tro sina ögon. Lovia och Mickeye cirklar lite försiktigt runt draken, och draken själv har helt stannat upp och bara står där och ser dum ut. Den stirrar på mig som om den inte kan tro sina ögon, att den har lyckats somna eller något.
Varken Thindra eller Domby syns till.

Jaha, bara jag som är lite förnuftig fortfarande?
- Mickeye, leta reda på Thindra! ropar jag. Lovia, hämta upp Soey! Domby, vart är du?

Draken reagerar på mina befallningar. Den fortsätter så där och följa regnbågarna med blicken, som en liten hundvalp.
Soey ruskar på huvudet, och Lovia släpper försiktigt draken ur synhåll och flyger snabbt upp till oss. Soey hoppar upp på hennes rygg, och då ser jag även Mickeye och Domby komma flygande. Thindra halvligger på Domby, men bakbenen och en stor del av magen inlindat i rödfläckigt tyg.
Thindra, vad har du gjort?

Men jag tvingar mig att fokusera.
Draken värkar helt förhäxad i regnbågarna, så jag låter dom löpa runt stenen likt ormar. Och sen släpper jag taget om den.

Jag hinner inte se efter om stenen ens träffar draken, eller om regnbågarna fortsätter eller försvinner.
Direkt när jag släpper greppet om den kastar jag mig framåt och ökar hastigheten till max och susar fram mot dom andra, som också reagerar snabbt. Dom tvärvänder och vi flyger snabbt bort, men också ganska mycket uppåt för att komma upp åvanför molnen.

Jag kan bara hoppas på att det funkade, att draken fortfarande koncentretar sig på regnbågarna. Att den inte lyfter på huvudet och får se oss bryta igenom molnen.

Hoppas. Hoppas.