Den vita hästen på min axel

Kapitel 13

Trött sätter jag mig upp och låter solstrålarna omfamna min bara överkropp.

Vänta, sa jag bara?

Förskräckt ser jag ner på min hyfsat smala men ändå runda mage. Som tur va hänger mitt trassliga, bruna hår fram och täcker mina bröst.
Sen ser jag mig förskräckt omkring med armarna i en skyddade ställning över håret och brösten.

Som väntat sitter jag i min säng på höloftet. Dom andra sängarna står prydligt uppställda på en rad bredvid mig. Under filtarna ligger det fyra gestalter som jag tar som mina vänner. Mina nya vänner.

Irriterat söker jag med blicken efter mitt nattlinne, och finner det slarvigt slängt på golvet borta vid dörren.

Tyst viker jag undan filten och tassar fram till dörren. Jag plockar upp nattlinnet och drar det över mig.
Sen smyger jag tillbaka till min säng och låter den varma yllefilen omfamna min kropp.

*

Mina ben värker.
Mina fötter har så sår lite här och där.
Mitt hår hänger i trassliga remsor ner på ryggen och kastas alltid omkring varje gång det dyker eller flyger förbi en Gal. Dom flyger och dyker väldigt snabbt och vinden som skapas är inte trevlig, inte mot mitt hår.

Vi har gått såhär i snart 5 timmar.
-Kan vi inte vila? Utbrister jag.
Tyst kvider jag till. Jag hade precis trampat på ytterligare en vass sten.
-Kan inte du skaffa hovar? Utbrister Galen bakom mig. Hon börjar nog bli trött på mina felsteg.
-Det är omöjligt.
-Precis, det är även omöjligt att stanna och vila.
Och med dom orden fäller hon ut vingarna och svischar förbi mig, vilket leder till ett ännu trassligare hår.

Besviket ser jag på hur Galen låter sig själv falla några meter innan hon fäller ut vingarna och flyger tillbaka och landar bakom mig.

Medans jag brummande fortsätter gå gör även Galen framför mig samma sak. Vilket leder till att dom får vila några sekunder och ger dom ny kraft medans jag måste klampa på med all energi långt bakom mig.

*

Ett skrik skär genom luften.

Irriterat viker jag undan täcket för andra gången på en kort stund och går fram till Thindras bädd. Alla andra flockas runt oss.

-Vad är det nu då? Frågar jag trött.
-Det var någon här! Börjar Thindra med skakig röst.

Vi ser trött på varandra.

-Nej! Jag drömde inte! Utbrister Thindra som svar på våra blickar. Okej, först drömde jag men sen kom det något och avbröt. Det var det här rummet och vi låg här och sov. En man med en röd kappa med en orm på gick fram till din säng, Tara! Han lutade sig fram så att han skymde sikten. Han stod så en stund.
Sen rätade han på sig och han höll sitt nattlinne i ena handen! Han gick mot dörren och släppte nattlinnet där, sen försvann han!

Jag slänger bort min trötta blick och ser frågande på henne.

-Sånt kallas Vidareföring. Säger Thindra upphetsat. Då förde personen över en överblick till mig. Tara, hade du på dig ditt nattlinne när du vaknade?

Skamset ser jag ner i marken innan jag svarar.
-Nej, det låg borta vid dörren.

-Precis! Ler Thindra.
Alla andra står och gapar.
-Du ljuger, Tara. Säger Lovia. Mickeye nickar instämmande.
-Nej. Svart jag kort och ser ner i marken.
-Vi måste prata med Soey! Utbrister Domby.

-Intressant. Säger Soey och ser ut att tänka efter.

Lite pinsamt var det kanske när alla fem kom springande mot Soey i nattkläder när han kom för att hämta oss. Vi hade berättat i mun på varan och det dröjde ett tag innan Soey hade fått en lämplig förklaring på det hela.

-Hur såg kappan ut Thindra? Frågar han med ögonen stängda och pannan i djupa veck.
-Den var röd med en gulorange orm och nådde ner till golvet. Huvan var slarvigt uppdragen så jag kunde se att han, eller hon, hade kortklippt grått hår.
-Om det var kort är det väll en kille? Frågar Lovia.
-Det måste det inte. Avbryter Soey. Det finns en grupp som kallar sig H. H består av hemlösa kvinnor som på något sätt lyckas göra om sin hårfärg till grå trots att dom är mycket unga. Dom klipper håret för att se ut som män och bär röda knappor med deras favoritdjur på ryggen.
Kvinnorna har en speciell förmåga som kallas Vidareförning. Den..
-Vi vet! Avbryter Thindra. Berätta nu vad H-personen gjorde med Tara!
-Tog hon inte av henne nattlinnet? Frågar Lovia.

-Nej, det gjorde hon inte. Avbryter Soey.
-Joho. Flinar Lovia.
-Okej, det gjorde hon. Men inte bara. Hade hon en orm sa du? Fortsätter Soey.

Thindra nickar.

-Då gav hon även Tara ett ormmärke. Säger Soey lugnt.
-Va?! Utbrister alla fem i kör.
-det menas att hon ristade in en liten tatuering på din hud, Tara. Fortsätter Zoey. då kan dom se vart du är, typ som en kompass. Det brukar dom använda om dom vill träffa och prata med personen i enrum, då kan dom bara ta sig till personen när den är ensam.
-skönt. säger Thindra. Jag trodde det var farligt 
-det kan vara farligt. svarar Zoey. Det är inte säkert att dom vill prata, dom kanske vill döda.