Den vita hästen på min axel

Kapitel 9

När ljuset, bubblan och klotet försvinner möts jag av helt nya personer.

Thindra har visserligen samma huvud som när hon var Sfnix. Solbränd hy och blont rakt hår som går ner till slutet på bröstkorgen. Hon har gräsgröna ögon och inga fräknar.
Hennes kropp ser ut som vilken kropp som helst. Den är smal och slank. Och lite halvlång. Gissar på 1.50.

Lovia är ganska kort. Runt 1.40.
Hon har mörkt krulligt hår som går till axlarna. Med det skulle nog gå till början av magen om det hade vart rakt, så krulligt är det.
Ögonen är chokladbruna och näsan täckt med fräknar.
Hon är inte smal, men inte tjock heller. Typ mittemellan.

Mickeye har orange hår som står rakt upp och är kanske 1 tumme långt. Han har havsblå ögon och ytterst få fräknar. Kanske runt 6 styck.
Han är lång och ganska kraftig. Bred bröstkorg och även lång kropp på typ 1.75.

-Bra! Säger Soey och slår ihop händerna. Ni kan nu göra lite vad ni vill, bara ni håller er nära stallet. Det finns sängar på höloftet ifall ni inte vill sova i boxarna. Jag kommer hit och hämtar er när solen står precis över den där granen i morgon bitti, då förväntar jag mig att ni är klara.
Ses!

Och med dom orden vänder han på klacken och springer rakt in i skogen.

-Vad sägs som om vi berättar lite om oss själva? Föreslår Mickeye. Vi kommer antagligen att vara kvar här rätt länge.
-Jag börjar! Säger Lovia kaxigt innan någon annan har hunnit öppna munnen. Jag kommer från huvudstaden Tosia där jag bor med min far, Greve Krish. Min favoritmat är blomkålssoppa och mitt favoritdjur är drake.
-Jag kommer från fastlandet. Avslöjar Thindra. Från Stäppen. Där finns det lejon och elefanter och massa andra djur som ni knappt har hört talas om. Det är därför som mitt namn stavas med H. Ni brukar skriva Tindra men inte vi.
Jag föddes med min tatuering, den här.

Hon pekar på sin tatuering. Den sitter på samma ställe som min och föreställer en sandgul Sfinx i en ståtligt liggande ställning.

-Jag har också en. Berättar Mickeye.

Han drar upp sin tröjarm och vi kan nu se en Hippogriff stå och blänga på oss i hans hud.

Lovia har en tatuering av en svart drake i sittande ställning. Den tittar sött upp mot himlen med vingarna utbredda.

Dombys Grip har ute vingarna så att det ser ut som om den flyger. Benen är invikta mot kroppen och ögonen avsmalnade. Ett tecken på jakt.

Jag visar dom min tatuering. Sen fortsätter vi att prata om våra bakgrunder.

-Jag kommer från en riddarfamilj. Berättar Mickeye. Min far bor i borgen Stullva som ligger i landets södra kust. Jag håller på att lära mig bli riddare.
-Coolt. Tycker Lovia.

-Jag kommer från en vanlig bondfamilj. Berättar Domby. Jag hjälpte far med djuren och mor med maten eftersom att min lillasyster bara är 7 år.

Jag berättar om min bakgrund. Men när jag nämner Ephannah faller något på plats. Något jag glömt.
-Heregud! Flämtar jag.
-Vad är det? Frågar Thindra oroligt.
-Ephannah. Svarar jag. En Gal tog henne och jag ville hjälpa henne så jag förvandlades och susade efter men det var försent, dom var borta.
-Synd. Thindra klappar mig på ryggen. Jag vill inte säga att hon är borta men jag gör det ändå.

*

Jag är inte borta.
Visserligen har en Gal kidnappat mig och låst in mig i en jordig cell under marken, men ändå!
Jag är inte död.

Varför äter den inte upp mig? Eller, ska jag säga hon?

Vet inte.

Jag sluter ögonen för att pussla ihop allt.

Galarna kan prata. Alla jag stött på är tjejer. Tara ligger troligtvis avsvimmad vid trädet, om hon inte har vaknat. Galarna äter inte upp mig, vilket är konstigt.

Var det något mer?
Nej.

Jag suckar tungt och sätter mig ner på det kalla jordgovet. Med ryggen lutad mot väggen sluter jag ögonen och hoppas på lite sömn.

*

Jag låter vattnet i sjön omfamna min kropp. Mickeye, Domby och Thindra har vattenkrig.
Men jag bara doppar mig innan jag går upp igen.

Ephi.

Det är allt jag kan tänka på. Hon har varit min bästa vän redan första dagen då hon kom till barnhemmet. Jag var bara 6 år då.

Flashback
-Alla barn? Ropar Moa.
Vi tittar upp från gröten.
-Det här är Ephannah. Fortsätter Moa. Hon har bott på barnhemmet i staden Maget ända tills nu, då det lades ner. Hon ska bo här framöver.
Ephannah? Du kan sätta dig bredvid Tara.
Flickan går tyst bort till mig och sjunker ner på den lediga platsen till höger om mig. Jag ger henne ett försiktigt leende.
Flashback slut

Det var det där leendet. Det startade allt. Hon hade lett tillbaka och sen var vi vänner. Bästa vänner.

Jag rycks ur mina tankar av att jag råkar gå in i Lovia.
-Se dig för. Fräser hon innan hon tränger sig förbi mig och går ner till sjön.

Jag suckar och går tyst den sista biten bort till ladan.

Jag klättrar upp på höloftet och ser, som Soey sa, fem sängar.

Trött går jag fram till den som ser bekvämast ut innan jag låter mina kläder glida av och nattlinnet som ligger på sängen glida på. Sen lägger jag mig ner och sluter ögonen.

Dagen därpå slår jag upp ögonen och möts av fågelkvitter. I dom andra sängarna syns det fem bucklor under filtarna. Jag fnittrar åt dom.

Fortfarande fnittrande byter jag om till gårdagens kläder och går ut. Solen har fortfarande en bit kvar att klättra för att stå ovanför granen som Soey pekade ut i går.

Jag går in igen och väcker dom andra.
-Ni måste byta om nu, om vi ska vara färdiga när Soey kommer. Varnar jag innan jag försvinner ut igen.

Jag slår mig ner i det våta gräset. Det regnade alltså i natt.

Snart kommer Thindra och sätter sig bredvid mig. Hon har på sig samma kläder som igår.

Snart kommer även Lovia ut och killarna kommer inte långt efter.
Dom sätter sig ner i gräset och inväntar Soey, tillsammans med oss.

När solen står prick över grantoppen kommer Soey vandrande genom skogen.

Vi ler åt honom och han ler tillbaka.
-Kom. Vi ska till arenan. Ler han och tecknar åt oss att följa efter honom.