Den vita hästen på min axel

Kapitel 31

- Såå, börjar Thindra. Om vi typ släpper lös Galen, kommer Galarna att förlåta oss... Jag menar människorna. Kommer Galarna förlåta människorna då?
- Kanske, svarar Soey. Dom borde iallafall sluta attakera dom. Och oss.
- Men, säger jag. Galarna måste veta att den Galen är här, annars hade dom väll inte rivit vårt hem?

Att Galarna förstörde vårt hem är något som ständigt dyker upp.
Det är inte förän nu, när allt är borta, som vi faktiskt inser att det har blivit vårt hem.

- Och var ska vi sova inatt? undrar Lovia en smula irriterat.
Hon sitter och snurrar en hårslinga runt fingret och ser allmänt irriterad ut. Hennes krulliga hår har trasslat ihop sig och kommer nog ta timmar att reda ut.
- Jag har bara min balkong att erbjuda, svarade Soey en smula oseriöst och vände sig sedan till oss alla igen. Jag tycker att ni borde ta reda på mer om Galen. Thindra? Jag tycker du borde ta dig ner till den och se om den är fastspänd eller något liknande.

Thindra nickar sammanbitet.

*

Jag drar irriterat i en tova i håret. Det finns ingen borste, och det bästa Pippin kunde erbjuda var en kotte. Som bara trasslade till det ännu mer.

I ett försök att rädda situationen samlar jag allt i en svans där bak, och det ser lite bättre ut. Pippin suckar och skrapar med ena hoven i marken, men jag låtsas inte om det.
Istället går jag en sista sväng i min lilla boning innan jag hoppar upp på hennes rygg.

Ingja har säkert en borste, eller iallafall en kam som jag kanske kan få låna.

Pippin dyker rakt ned. Hon ligger som en pil rakt nerför, och jag hänger fast för brinnande livet.
Jag är verkligen helt oförberedd på det, och vinden visslar i öronen och river i håret. Jag tar tag i en tygbi och rycker försiktigt, vilket får Pippin att räta upp sig. Hon glider in i ett av hålen på motsatta sidan och landar med en duns.
Jag hoppar enkelt av henne, och det får mig att tänka på Ninja. Hästen som jag och Tara snodde från barnhemmet för att fly på tillsammans. Hoppas bara den är okej...

*

Ljuset försvinner och Thindra är en sfnix igen. Hon tassar enkelt bort till hålet och kikar ner.

Soey ser lite skeptiskt ut när Thindra börjar hasa sig ner i Hålet.
Hon bromsar in halvvägs ner och sniffar i luften.
- Har ni tänkt på att det är en form av blå metall som den ligger på? frågar hon.
Nyfiket tittar vi ner i Hålet. Precis som Thindra sa så ligger Galen på något som ser ut som kullersten, fast det lyser klarblått.

Thindra är nästan nere vid Galen då hon stannar.
- Jag kommer inte längre! utbrister hon.
Hon börjar krafsa med klorna i luften vid hennes tassar, och mycket riktigt. Det är nästan som en glasbubbla som omsluter Galen. Thindra går upp på den och tittar missnöjt upp på oss.
Ett guldskimrande får henne att titta ner igen. Mitt emellan hennes framtassar har en liten guldlåda uppenbarat sig ur tomma intet. Den har vackra detaljer och ett avlångt hål i mitten, nästan som ett väldigt stort lås.

Thindra kravlar sig upp igen och vi berättar allt för Soey. Dom blå kullerstenarna intresserar honom inte, men skölden och låset får honom att tänka efter en lång stund.

- Kanske finns det en nyckel till låset i lådan som du fick Tara, säger han. Och om inte, så är det ändå hög tid att ta reda på vad som finns i lådan.
- Serriöst Soey, säger Lovia. Det är bara en låda, nyckeln till kraftfälltet är säkert gömd i ett slott eller något.

Vi andra håller med. Det är inte särskillt troligt att nyckeln finns i lådan, men något finns i lådan och vad det är ska jag ta reda på!