Den vita hästen på min axel

Kapitel 39

Jag tar en klunk te och nickar.
- Vilka är dina vänner? frågar jag och nickar mot dörren. Och var är vi?

- Jag höll på att säga att det var en lång historia, ler Tara. Men okej, jag ska berätta allt från början.
När Galen tog dig i gläntan var min första och enda tanke att jag måste rädda dig. Något hände inom mig och ... jag förvandlades till en vit häst med vingar och ett horn.
Jag brydde mig inte om att utforska min nya kropp, utan kastade mig efter er. Dock såg jag inte eken i tid...

Hon pausar berättelsen och jag tar en klunk te.
- Jag har ingen gissning på vad som hände sen, säger jag.
Hon ler åt mig och ropar sedan in sina vänner.

Jag får en tydlig förklaring på vilken roll alla spelar, vad dom är och vad dom heter. Hela gänget verkar ha förmågan att förvandla sig till olika sagofigurer som Moa berättade om borta på barnhemmet. Alven verkar dock inte ha samma speciella förmåga, vad var det han hette nu igen... Sowei?
Jaja, jag kommer nog på det senare.

Om jag ska vara ärlig blir jag inte ena förvånad. Det har hänt så mycket som jag inte skulle tro på om någon berättade det för mig.

- Okej, så ni ska stoppa mamma? frågar jag innan jag kommer på mig själv och slår handen för munnen. Jag menar... Galarna?
Alla tystnar och ser undrande på mig.

- Jaa, svarar Tara efter en stund. Det är det som vi har tränas till. Men Ephi, vad är det du har att berätta?

Jag suckar.
- Okej, men låt oss börja om, säger jag. Glöm det där med min mamma ett tag, okej?
Tara och drakflickan, Lovia, nickar.
- Okej, hej allihopa! Jag heter Hannah, börjar jag, halvt på skoj. Förut hette jag Ephannah, men när jag fick veta varför jag vette det bestämde jag mig för att heta Hannah istället.
Jag berättar hela historien så noggrant och detaljerat som jag kan. Jag berättar om Galarnats palats nere i ravinen bortom berget Karlerolos, hur det sträckte ut sig som ett långt rör ner till den lilla lavasjön där dom hämtar upp brinnande stentång som Galar äter. Jag berättar om Ingja, hur Pippin berättat att hon förändrades efter att min pappa dog. Hon var Alv, och han var Människa. Hon blev förkrossad när han åldrades ifrån henne, och började styra Galarna alltmer argare och argare. Hur jag misstänker att hon tog ut sin ilska på människorna för att dom dör så fort, medans Galarna trodde att det var för Saphrira. Jag berättar helt enkelt om allt jag har varit med om, och allt det som Pippin berättade för mig under resan hit. Jag berättar med gråten i halsen om Pippin och hur alla dom andra Galarna beter sig som slavar och när jag har avslutat min berättelse med att berätta om min fångna lillebror är det ingen som säger något på en lång stund.
- Tara, var kastade du dom? undrar jag gråtfärdigt.
Tara kastar en snabb blick på Sowei innan hon svarar.
- Jag kastade dom mot människobyn i öster. Jag ville inte döda dom, och jag... Soey tänkte att fälten kunde bli vattnade.
Sowei, eller Soey hette han visst, himlar med ögonen men jag skjuter undan den delen av historien.

- Men var är dom nu? Hur skulle dom inte dö av det där fallet?
- Lugna dig Ephi.. Hannah eller vad jag nu ska kalla dig, säger Tara. Jag sa till klotet att spräckas innan det nådde marken.
Ingen av hennes vänner, inklusive mig, vekar förstå det där med "Jag sa till..." men det är inte det viktiga.

Jag sjunker trött tillbaka mot kuddarna. Jag inser först då hur upphetsad jag blivit.

- Vila lite, säger Sowei... Soey. När ni båda är återställda får vi leta upp Galarna, befria Saphrira och stoppa din... Ingja.
Jag hinner fundera lite på varför han inte sa att vi skulle hitta Saphrira också, men kommer inte fram till något innan jag somnar.

Hej!
Jag är påväg till Göteborg nu, och det är ju supermysigt att sitta och skriva i bilen.
Har ni tur får ni kanske ett kapitel när vi åker hem sen också, för jag lovar att när jag får tid ska jag skriva klart den här boken!

Puss och kram!

// MisWiy <3