Den vita hästen på min axel

Kapitel 7

Jag slog upp ögonen. Mitt huvud värkte efter att jag hade flugit in i trädet.

Jag er mig omkring och upptäcker att jag är i en box. Förskräckt reser jag mig upp och upptäcker att jag fortfarande är... en vit varelse på fyra ben.

Boxen är ganska stor, så jag kan lätt vänta mig om. Jag kan även fälla ut vingarna, men inte helt. Så stor är inte boxen.

Jag håller ut vingarna från kroppen och upptäcker att ena vingen är inlindad i bandage.

Jag ser mig omkring och upptäcker en liten lucka i ena väggen. Jag går fram till den och sticker ut mitt avlånga huvud.

Utanför ser jag en lång.. Korridor eller stallgång eller vad det nu heter.
Fyra andra boxar med likadana luckor finns också i stallgången.

På en pall i mitten sitter en alv och halvsover.
-Hej? Säger jag prövande.
Han rycker till och möter min blick.
-Så du är vaken nu, Tara. Säger han milt.
-Hur vet du vad jag heter? Frågar jag misstänksamt.
-Jag ska förklara allt när du -och dom andra- har blivit människor igen. Säger han lugnt. Men en sak ska du veta, mitt namn är Soey.
-Okej, Soy? Säger jag.
-Soey. Rättar han.
-Sey? Försöker jag.
-So ey. Säger han långsamt.
-Soey. Försöker jag.

Han ger mig tummen upp innan han går fram till min boxdörr och öppnar den.

-Kan du gå efter mig? Frågar Soey.
Jag nickar.

Han börjar gå och jag följer efter. Mina fötter klapprar mot stengolvet. Det låter nästan som en häst.

Vänta.. Jag är ju en häst! Men vingar!

Jag ler inombords och upptäcker att vi har kommit ut ur stallet.

Fyra andra varelser ligger, sitter och står i gräset på ängen som stallet ligger i.

Soey går fram till den ena och presenterar mig.
-Domby. Presenterar sig varelsen.

Han har en örnliknande framdel med gråa fjädrar som pryder dom vackra vingarna och även bogen, ner på benen och på huvudet. Klorna och näbben är orangea och nästan skimrar i solljuset.
Bakdelen är en hunds fläskiga rumpa och ben, varpå det sticker ut en lång zebrasvans från den. Men svansen och pälsen på bakbenen är brun.

-Jag tror att jag är en grip. Säger Domby ursäktande när han ser att jag betraktar honom.
Jag ler som svar. -Jag tror att jag är en häst, med vingar.
-Och ett horn i pannan. Flinar Domby.

-Har jag? Jag ser frågande på Soey.
Han tar fram en spegel och jag tittar rakt in i ett vitt hästhuvud med ett grått horn i pannan.
-Coolt. Säger jag.

-Och det här är Thindra. Säger Soey och går vidare till nästa varelse.

Jag ser på Thindra. Hon liknar ett lejon, fast med ett människohuvud.
-Jag tror att jag är en Sfinx. Säger hon precis som Domby.
-Jag tror att jag är en häst med vingar och ett horn. Säger jag.
Hon ler och vi går vidare till nästa varelse.

-Lovia. Presenterar hon sig själv innan Soey hinner öppna munnen.

Lovia liknar en stor och kolsvart ödla med stora vingar och horn i pannan. Hon är hög som ett rådjur och mellan svanstippen och nosen får det plats kanske en häst.

-Jag vet att jag är en drake. Säger Lovia kaxigt.
-Jag tror att jag är en häst med vingar och ett horn. Säger jag och låssas som om jag inte hörde att hon sa "vet".

Soey tar med mig till den ända jag inte har hälsat på.
-Det här är Mickeye. Presenterar Soey.

Mickeye har -precis som Domby- en örnliknande framdel prydd med svarta fjädrar. Fast till skillnad med Dombys hundbakdel har Mickeye en svart och kraftig hästrumpa och ståtliga hästbakben. Hans svarta svans slängs fram och tillbaka.

-Jag tror att jag är en Hipogriff. Säger Mickeye mjukt.
-Jag tror att jag är en häst med vingar och ett horn. Säger jag.

Jag betraktar alla en stund innan Soey kallar till sig våran uppmärksamhet.

-Jag har lovat er alla att berätta i stort sätt allt för er. Börjar Soey. Men först ska ni bli människor igen...
-.. Och hur blir man det? Avbryter Lovia i en barnslig ton.
-Låt mig prata till punkt, unga dam. Säger Soey. För att bli människa måste ni, dels tänka på hur ni ser ut som människa. Det kan vara ett minne eller bara när ni ser er själva i spegeln. Och dels, så måste ni vara glada. Iallafall dom första gångerna, såsmåningom kommer ni kunna byta så här fort.

Han knäpper med fingrarna.

Jag sluter ögonen och föreställer mig mig själv. Jag springer över den klöverblommsbeklädda ängen med Ephannah i släptåg. Vi springer runt och leker och beter oss som småbarn.

Ett annat minne på mig poppar upp i mitt huvud. Jag hade precis fått min första kyss och satt och tittade ner ibäckens vatten.

Sen poppar det upp ett till. Och ett till. Jag blir så glad över alla lyckliga minnen på mig själv att jag nästan missar vattenbubblan som träder upp ur tomma intet runt mig.

Förvånad slår jag upp ögonen och känner hur jag börjar krympa. Mina vingar åker in i sidan och mina framben blir till armar. Jag tvingas upp på två ben och känner hur hovarna försvinner och byts ut till händer och fötter. Mitt huvud blir mänskligt och hornet sjunker in i pannan. Mina bakben blir människoben och svansen försvinner. Magen, ryggen och rumpan krymper ihop till den människokropp dom alltid har varit. Och manen växer och förvandlas till min toviga kalufs.
Mina kläder växer fram ut tomma intet.

Bubblan spräcks och jag möts av fem förvånade ögon.
-Jag tänkte just säga att man måste tänka på ett minne med båda delarna i sig. Säger Soey. Men det verkar du ha gjort.
Jag ler som svar.
-Hur sjutton gjorde du den där bubblan? Utbrister Thindra.
-Jag vet inte. Säger jag och ser på Soey. Förra gången var det ett ljussken.

Soey ler åt våra miner. -Första gången och sjunde gången man byter form skiftar det mellan bubbla, ljussken och blå kristall. Åttonde gången och framåt kan man göra det så här snabbt så då behöver man inget ljus eller en bubbla.

Soey knäpper med fingrarna.

Soey ska precis berätta mer när Domby stängs in i ett klot av något som ser ut som.. Diamant. Blått är det också.

Blå diamant. Blå kristall.

Nu fattar jag vad Soey menar.
5 sekunder går innan klotet exploderar i tusen små gnistor som försvinner lika snabbt som dom kom.

-Var det blå kristall? Frågar pojken som stod där gripen hade stått innan.

Domby har -som människa- kastanjebrunt lockigt hår som går ner till axlarna. Han har bruna ögon och några få fräknar.
Det slår mig att han är lång. Typ 1.80.
Men ändå ser det ut som om han är lika gammal som jag.

-Ja, det var det. Säger Soey.
Domby nickar.

-Vad var det du skulle berätta? Frågar Mickeye ivrigt.
Soey skrattar. -Det finns så mycket att berätta! Utbrister han. Låt oss ta förmiddagen i morgon till frågor och svar. Ni får nu en ledig eftermiddag här på ängen och även i skogen och vid sjön.. Som ligger där borta.

Han pekar västerut.

-Men först måste ni skifta form till människor. Befaller han. Sätt igång!

Thindra, Mickeye och Lovia ställer sig en bit ifrån varan innan dom kniper ihop ögonen.
Efter en eller två sekunder slukar en bubbla Thindra, en blå kristall stänger in Mickeye och ett ljussken omfamnar Lovia.

Jag, Domby och Soey skrattar.