Den vita hästen på min axel

Kapitel 11

Arenan visade sig vara en gräsplätt stor som ett torg, det låg en skog bredvid vars kant täckte hela norra sidan av arenan och ett stup som omringade hela södra sidan. Nedanför stupet fans en flod på kanske 40 fot bred.

Soey ställde sig i mitten av arenan och vi gjorde lika dant.
-Eran första träning är enkel. Förklarar han. Allt ni ska göra att att lyssna och ställa frågor. Okej?

Vi nickar.

*

Att få sömn gick inte.
Istället satt jag klarvaken hela natten och bara stirrade upp i taket.

Vad gör jag nu?

Antagligen, så väntar jag här och ser vad Galarna vill mig. Bra förslag va?

Jag sitter kvar i vad som känns som en evighet tills jag hör hur någon går utanför.
En Gal blir synlig. Hon håller något i munnen som hon släpper ner och petar in genom gallret.

En köttbit.

-Varför gör ni er så stor besvär att ha mig här? Frågar jag.
Men Galen bara flinar innan den går iväg.

*

-Jag ska börja från början. Började Soey. För många, många år sedan kunde djuren prata människospråket. Vi levde som tre olika kolonier: djur, alver och människor.
Men djuren dödade varandra och angrep människor för att det inte fanns tillräckligt med mat i deras samhälle.
Djuren togs ifrån sin gåva att kunna prata, allt dom fick ha kvar var dova morranden och rytanden.
Så en dag då fåglarna kom. Dom tyckte så synd som djuren så att dom anslöt sig till dom. Vi alver hade precis skapat vårt eget språk som vi delade med oss till djuren, för att kunna prata med fåglarna. Och såklart med dom andra djuren också.
Då kom Galarna. Dom utstötte fruktan och rädsla så människorna skickade in dom till djuren i skogen. Men dom togs inte ifråns sin gåva att prata, även om människorna tror det.
Galarna bosatte sig lydigt i skogen, och djuren gav dom alvernas språk så att dom skulle kunna prata.
Men dom lämnade aldrig människorna ifred. Dom dödade och förstörde och massa mer.
Vi alver ingrep och försökte få dom att sluta, men dom hade något emot människorna. Så dom lysande inte.
Människorna var våra vänner innan Galarna kom, så i hemlighet skapade vi Beskirerna. Människobarn som hade förmågan att förvandla sig till olika magiska väsen.
-Är vi Beskirerna? Frågar Lovia.
-Ja, det är ni. Svarar Soey. Iallafall så tränade vi upp Beskirerna till att skydda människorna från Galarna.
Snart var våra första redo och gav sig av.
Dom lyckades få iväg Galarna som genast gav sig av till oss.
Dom förstod vad vi hade gjort, och bad oss sluta. Men dom kunde inte berätta varför dom avskydde människorna. Så vi fortsatte.
Men Galarna hatade oss inte. Inte när dom fick reda på att Beskirerna var hälften människa. Dom bara hatade människorna mer.
För 15 år sedan dog alla Beskirer av ålder. Dom hade redan skyddat människorna i 500 år.
Då tog Galarna sin skans och gav sig på människorna igen.
Jag, som var dom nyas tränare, öppnade dom små askar där vi lagt bitar av dom förra beskirernas hud. Huden på axeln med deras tatueringar.
När jag öppnade dom efter 15 år hade det blivit små djur som hade tagit sig fria från huden. Jag befallde dom att flyga och hitta sina ägare, ni. Då ni var bara ett år gamla.

Vi satt tysta och smälte det vi hade hört. Lovia var den första som tog till orda.
-Varför vägrar Galarna att sluta att döda människorna.
-Bara dom vet. Svarade Soey. Det går rykten om att dom kan vara rädda för människorna, människorna kanske har tagit något som Galarna inte kan förlåta.
-Aha.

*

Två Galar kom lunkandes genom gången. Den ena hade en nyckelknippa i munnen.
Dom låste upp dörren och kom in.
-Följ med oss. Säger den ena.
Jag nickar bistert och börjar gå efter den ena Galen. Jag gissar att den andra går bakom oss.

Vi kommer ut ur jordgrottan. Jag tvärstannar och flämtar till.

Vi är i något som ser ut som ett rör. Ett långt och brett rör som har boratt sig ner i jorden. Det är lika brett som en hel by och hur långt det är vågar jag inte tänka på. Om jag tittar upp omsluts väggarna snart av mörker. Om jag tittar ner omsluts väggarna snart av mörker. Det är bara här det är ljust, och det beror på facklan som sitter på jordväggen bredvid öppningen vi kom ut från.

Överallt i rörets väggar finns det hål, stora som hus. Ibland kommer det en Gal ut eller in ur någon öppning och mellan i stort sätt alla öppningar går det jordbroar.

Jag tar ett djupt andetag och kliver ut på jordbron.

*

Soey kommer gåendes längs skogskanten. Han har med sig en korg.

-MMAATTT! Vrålar killarna.
Jag fnittrar till och hjälper sedan Soey att duka fram maten.

Snart står det ost, bröd, smör, tomat, kött och en kanna med vatten framdukat i gräset. Hungriga hugger vi alla in och börjar äta.

*

-Vart ska vi? Gnäller jag efter en stund.
Vi har gått och gått fram och tillbaka på dom här broarna i snart en timme.
- Märker du att vi sakta rör oss upp? Frågar Galen bakom mig.
-Ja.
-Vi ska upp till toppen och du ska få träffa vår ledare. Förklarar hon.
- Hur lång tid tar det då? Gnäller jag.
- Att flyga tar en kvart. Att gå tar 23 timmar. Säger hon kort.
-VA?! Frågar jag högt och vänder mig om. V.. Varför flyger ni inte upp med mig då?!
-För att vår ledare inte vill träffa dig fören om 22 timmar. Flinar hon.

Muttrande vänder jag mig om och fortsätter gå.

*

Muttrande trycker sig Lovia i sig sin ostbit.
Vi andra gapskrattar.

- Jag kan bara inte fatta det! Tjuter Thindra och viker sig dubbel av skratt.

Lovia rynkar på näsan innan hon ställer sig upp och går härifrån.

-Ibland önskar jag att ni inte kan skratta. Ler Soey och går efter Lovia.
-Asså.. Hur kan man... Vilja vara... En Vätte! Frågar Domby mellan skrattattackerna.

Mickeye hade börjar prata om hur han ville bli riddare och hur han tränade hårt med sin pappa. Domby hade berättat att han ville bli bonde och sen hade Lovia sagt att hon ville bli en Vätte. Vi hade tysta stirrat på henne innan vi hade börjat gapskratta.

Jag rycks upp ur allt skrattande av att Mickeye reser sig upp och går efter Lovia.
Jag, Thindra och Domby slutar skratta. Domby ger oss en konstig blick innan han ställer sig upp och springer efter Mickeye.

-Vad hände? Frågar Thindra.
- Vi var nog lite elaka när vi började skratta åt Lovia. Mumlar jag och ställer mig upp. Thindra ställer sig också upp och så börjar vi gå efter killarna. Och Lovia.