Den vita hästen på min axel

Kapitel 5

Jag flyger upp från marken och ser mig om efter något vapen. Ephi tar pinne efter pinne och kastar mot galen, men hon missar alltid. I min rädsla gör jag samma sak. Jag tar upp första bästa pinne från marken och kastar.

I luften påväg mot galen, kan jag se att halva pinnen är rödorange. Flammor sprakar om den.
Typiskt. Brasan.

-nej. Hör jag Ephi viska precis innan pinnen far igenom skelettbröstkorgen och landar i det höga och torra gräset.
När en större flamma tar tag om ett grässtrå och sätter eld på det, och snart brinner hela gläntan.

Ninja kastar sig förskräckt bakåt för att undvika lågorna.
Jag, som har tagit mig till utkanten av gläntan, tar ett djupt andetag och börjar springa. Rakt in i elden.

Att elden greppar mina kläder och svider på mina fötter bryr jag mig inte om. Jag kommer ändå att dö.

Dö.

Jag slår bort ordet ur tankarna och knyter upp knuten som har hållit kvar Ninja. Han vänder häftigt och galopperar iväg, snart syns han inte.

-TARA! Ropar Ephi.
Jag snor runt och får se galen flyga ovanför elden. Hen håller ett stadigt tag om hennes höft i klorna.
-HJÄLP! Ropar Ephi.

Ilskan inom mig blixtrar till. Som en stöt genom min sönderbrända kropp.

Sedan kommer ett magiskt ljus från ingen stans och omringar mig. Ljuset stänger elden ute och släcker även elden på min kropp, mina kläder och mitt hår.
Jag kan länna hur halsen börjar att sträcka ut sig, hur huvudet börjar ändra form. Hur svarta hovar växer fram över fötterna och händerna.
Jag tvingas ner på alla fyra för att hålla balansen. Då inser jag att mina armar har blivit har blivit lika långa som mina ben.

Vad händer med mig?

Jag känner hur öronen börjar vandra upp mot toppen av mitt huvud. Ögonen glider ifrån varandra en bit och mina läppar blir dubbelt så stora. Tänderna växer.
Mitt hår vandrar ner på halsen och bildar en lång... Man?
Min rumpa börjar växa ut och någonting på sidorna börjar framträda.
Någonting mellan skinkorna börjar också att växa och bli lång.

När alla ändringar av kroppen är utförda växer vit päls ut och täcker min hud. Mitt hår och min.... svans? blir guldiga.

Skenet försvinner.

Jag ser upp och upptäcker att galen och Ephi har hunnit långt. Jag ser tillbaka på mina.. vingar! Jag gör ett försök att veckla ut dom. Det funkar.
Jag tar ett djupt andetag och börjar flaxa. Redan efter tre slag lämnar jag marken.

Jag vet att jag har blivit något annat än en människa. Något mystiskt med vingar på fyra ben. Men det får jag ta reda på sen, nu måste Ephannah räddas!

Under mig ser jag hur elden släcks av mina kraftiga vingslag. Men strunt i det!

Jag lyckas snabbt lära mig hur man svänger och hur man gasar.
Det går ganska bra och snart börjar jag knappa in på Galen och Ephi.

Han håller henne i sina klor, vilket betyder att jag skulle kunna flyga in under honom och -om jag har tur- så lyckas Ephi ta sig loss och landa på min rygg. Om det inte funkar... Får jag komma på en plan B då.

Jag tar ett djupt andetag innan jag styr ner en bit. Jag rätar upp mig och börjar flaxa fortare.

Som väntat går det fortare. För fort.
Jag sussar förbi under Galen som ett vitt sträck. Han stannar upp innan han inser vad som händer och börjar dyka ner bland träden.
Jag gör en ansats att följa efter och svänger med ena vingen.

Eftersom att min fart är alldeles för hög lyckas jag göra flera piruetter innan jag kommer in på rätt riktning och susar ner bland träden.

Galen och Ephannah syns inte till någonstans.

Vad gör jag nu?

Men jag avbryts av mina funderingar av ett stort träd som har bestämt sig för att stå i vägen.
Eftersom att jag inte vet hur man bromsar kolliderar jag och trädet.

Ett dån hörs och smärta fyller min kropp. Min ena vinge sticker ut på ett konstigt sätt när jag far genom luften och landar med en duns på det torra gräset.

Sedan, sakta men säkert, blir allt svart.

*

Galen väjer smidigt undan för den stora eken som har bestämt sig för att stå i vägen.

Irriterat tar jag tag i en tygbit som hänger från Galens ben och rycker till.

Galen skriker. Ett högt och tjejliknande skrik innan den borrar in klorna djupare in i mina höfter.
Nu är det min tur att skrika.

Men innan jag hinner beskriva smärtan hör vi ett brak bakom oss. Sen en mjuk duns.

-Bra. Hon kraschade i eken. Sägen en mjuk kvinnoröst ovanför mig.
-Kan du prata? Frågar jag Galen.
Den ser irriterat ner på mig några sekunder innan den tittar upp precis lagom för att se ett stort klippblock några fot framför dens nos.

Snabbt höjer den vingarna för att bromsa, vilket leder till att vingarna fastnar i två grenar som sticker ut.

Galen -och jag- blir hängandes i luften bara två fot framför det spetsiga klippblocket.

-Det var nära. Säger samma mjuka kvinnoröst.
-Är du en tjej? Undrar jag.

Men Galen hinner inte svara fören ett brak far genom luften och två till Galer blir synliga i skogens mörker.
-Orinia. Klira. Ni fick mitt meddelande. Säger den mjuka kvinnorösten ovanifrån.

Då händer något konstigt. En av Galarna öppnar munnen och säger:
-Pippin! Det är Ephannah vi pratar om.
-Jag vet, men ändå!
-Kan ni prata? Avbryter jag dom.
-Gissa. Säger Galen som håller i mig. Pippi tror jag.. hon hette?

Jag nickar stumt.
-Kan ni hjälpa oss ner? Frågar Pippi.

Galen som jag tror heter Orinia kommer fram till oss innan hon låter sina klor borras in i min mage. Inte så pass hårt att det går sönder, men nära.

Jag kvider till av smärta när vi lyfter och beger oss in i nattens mörker.

*