Den vita hästen på min axel

}18{

-Tara, du måste skapa en Sköld runt oss. Säger Soey med en ansträngd lugn röst.
-Hur då?! Nästan skriker jag gällt.
Soey tar ett djupt andetag och spejar bort mot våra ovälkomna besökare. Dom har redan hunnigt halvvägs över ängen.
-Vi kanske hinner. Mumlade Soey. Tara. Tänk, föreställ dig ett kraftglas som hindrar dom att komma närmare.
Jag tänker. Försöker göra det Soey bad mig om. En osynlig barriär mitt emellan oss och dom.
Jag väljer ut ett ställe där jag steg för steg tänker mig att den ska stå. Men precis när jag ska fråga Soey hur jah får dit den passerar dom stället där den skulle ha vart.
-Tara, Skynda dig! Utbrister Soey. Tänk dig att den ska stå framför oss och använd sedan horner...
Lovisa hukar sig i krigsställning och killarna visar klorna. Thindra ser på mig innan hon ryter åt dom att stanna. Dom stannar inte.
Jag föreställer mig barriären precis framför oss och håller kvar den där medans jag tar i från tårna och försöker pressa fram min vilja genom kroppen och tillslut tränga in i hornet. Det funkar inte.
Lovia hoppar fram några steg och morrar åt dom, som nu bara är en liggande tall ifrån oss.
-Det går inte.
Soey tittar på mig och nickar.
-Thindra, hoppa upp på Tara! Ni andra, Flyg! Ropar Soey och hoppar upp på Dombys rygg. Nu!

*

-Är du min mamma..? Min röst darrar. Nej, säg inget! Jag tror dig inte. Eller.. Du.. Varför ska jag tro på det?
Tårarna bränner under ögonlocken.
Kvinnan kommer fram till mig.

-I så många år har jag och mina vänner spårat dig. Börjar hon. Galar vill inte människor illa egentligen.. dom kan bara inte förlåta oss för det vi gjorde.
Galarna är skapta för att lyda en ledare, och det var din... din far. Han var en stor man, han ledde från början en grupp som kallade sig Alver.
-Va? avbröt jag. Alver har funnits längre än människor, hur..
-Jag är inte klar. Svarade kvinnan. Hon hade nu fått tårar i ögonen. Din far och jag föddes för flera tusen år sedan, och jag lever än. Från början var Alver människor, men din far och några andra tröttnade på att leva människornas stränga regler om rent och fint.
Dom bosatte sig ute i skogen, och levde sida vid sida med naturen. Dom blev kvickare, smartare och snabbare än människorna som snart blev avundsjuka. Dom försökte bli Alver, och flyttade in i skogen dom också. Alverna blev då arga, och drog i sina öron tills dom blev spetsiga. På så sätt kände man igen en äkta alv. Jag var en mycket ung alvflicka på den tiden, och din far valdes till alvernas kung. Vet du varför du heter Ephannah och inte Hannah?
Jag blev förvånad av den plötsliga frågan och det tog några sekunder innan jag skakade på huvudet.
-Mitt namn är Epingja. Fortsatte hon. Först hette jag Ingja, men när jag gifte mig med din far Eporsia lade man till Ep framför, eftersom att det symboliserar att man tillhör alvernas kungafamilj. Om man drog sig ur eller gav sig av tog Ep automatiskt bort från namnet. Än idag heter alvernas kungafamilj Ep innan sitt namn. Som prinsessan tillexempel, Epida Loisa.
-Och kungen.. Eposka. Andas jag.
Hon nickar.
Med gråten i halsen slår jag armarna om henne och utbrister "Mamma!".

*

Alla lyckas förvånansvärt snabbt komma upp i luften. Dom mantelprydda kvinnorna stannar under oss.
Soey höjer handen och ropar;
-Vad vill ni? Prata eller skada?