Den vita hästen på min axel

¡20¡

*

Jag lutar mig mot stenväggen. Det är så mycket att ta in.
Min mamma lever. Galarna kan prata, fast det visste jag redan. Galarna måste följa en ledare. Mamma är Galarnas ledare. Båda mina föräldrar är alver.
Men vänta lite nu! Om dom är alver så borde jag också vara en alv.
-Är jag också en alv? Frågar jag.
Mamma står lutad över ett träbord, hon tittar upp när hon hör min röst.
-Ja.. Du får väll titta efter. Ler hon.
Jag känner på mina öron. Dom är faktist ganska spetsiga.
-Meen.. Varför bodde jag på barnhemmet i Lynnyn, om jag är en alv? Frågar jag.
-Jag vet inte säkert, men jag har mina gissningar. Börjar mamma. Hur du hamnade på barnhemmet vet jag inte, men jag har en gissning på varför ingen upptäckte att du är en alv.
-Vad då för gissning?
-Det tänkte jag precis berätta. Din far hade tjockt brunt hår, som stog åt alla håll om han inte baddade det med vatten varje morgon och mitt hår är också väldigt tjockt. Eftersom att du låter ditt svarta, tjocka och långa hår vara utsläppt måste det ha gömt dina öron.
-Kanske.. Medger jag. Men på barnhemmet sa alltid Moa att vi måste ha fläta för att se ordentliga ut. Så varje dag där det kom några till barnhemmet flätade Moa alltid vårt hår. Men hon flätade alltid lösa flätor, och mina var så lösa att håret hängde fram över öronen ändå..
Mamma log.
-Men.. vad var det för sak som människorna gjorde som Galarna aldrig förlåter? Frågar jag.

*

-Det här räknas inte, men om jag frågar om Myra kommer du att berätta det andra iallafall? Frågar jag.
Myrmor skrattar.
-Jag kom hit för att berätta en sak som jag måste berätta, så jag skulle tro det.
-Då ber jag dig berätta allt om Myra. Säger jag.
-Det är ingen fråga. Börjar Myrmor. Men okej, jag är hemlös och kunde inte behålla henne. Nöjd?
-Nej! Hon kan ju bli adopterad från barnhemmet. Utbrister jag. Adopterad som bäbis, och då kanske föräldrarna lurar henne så att hon tror att dom är deras föräldrar.
Myrmor betraktar mig.
-Varför bryr du dig så om en liten flickas öde?
-För att hon har blivit som en syster för mig! Det har alla barn på barnhemmet blivit!
Varför kan hon inte bara förstå? Tårarna bränner än en gång under ögonlocken.
-Bryr inte du dig om din systers öde? Frågar jag.
-Vilken syster?
-Okej förlåt, men din bästa kompis då?
-Vilken bästa kompis?
Jag ser på henne. -Vilka tillbringade du din barndom med?
Hon vägrar möta min blick. -Slavar.
-Åh.
Det var allt jag fick ur mig. Jag vågade inte säga någonting. Varför hade jag trott att dena självsäkra, modiga och envisa kvinnan hade fått en trygg uppväxt med familj och vänner?
Kanske för att hon är självsäker, modig och envis.
-Förlåt.
Myrmor ser ut att tänka efter.