Den vita hästen på min axel

Kapitel 35

*

Försiktigt kramar jag om den lilla pojken.
Vad i helsike gör han här? Varför hålls han fången?
Men det vill jag inte fråga honom, nu när jag äntligen har vunnit hans förtroende.

- Vad ... heter du? undrar han.
- Hannah, svarar jag.
- Jag heter Teddy, svarar han tyst.
- Var inte orolig Teddy, tröstar jag. Det kommer bli bra.

Fråga mig inte varför jag sa Hannah. Jag tror inte han vet om Ingja, men om han gör det skulle han...
Jag vet inte. Det bara flög ur mig, mitt undermedvetna har säkert en bra förklaring.

Pippin kommer in igen och tar upp nyckeln. Hon låser upp och står och ser på oss en stund.
- Kom med mig, säger hon skarpt och befallande. Inte du.
Det sista tillägger hon när Teddy livrädd flyger upp och ska precis börja gå mot henne.

Jag suckar och ställer mig upp. Efter att jag har gett honom en sista klapp på axeln följer jag efter Pippin ut.
- Varför gjorde du så? frågar jag.
- Han litade på dig, svarar hon. Jag ville inte förstöra det.
Det svaret hade jag inte väntat mig, men jag förstod precis.
- Tack, säger jag. Men vem är han? Och varför är han här?
- Jag tror att jag är fel person att berätta det för dig, suckar hon. Kom, så beger vi oss till din mor.

*

Thindra stönar lågt, och man ser tydligt att Domby försöker flyga så mjukt och fint som möjligt.
Jag lägger undan alla tankar på draken och flyger upp till dom.

- Thindra, börjar jag. Hur mår du? Vad hände?
- Draken stängde in henne mellan sin svans och berget, svarar Domby i hennes ställe. Och om hon inte hade hoppat upp på dens svans hade hon varit aska just nu.
- Oh...
- Jag ... mår br ... a, stönar Thindra.
- Nej, det gör du inte! konstaterar Domby. Och försök inte säga emot, för då slänger jag av dig.
Även fast vi alla tre vet att han inte kommer göra det så är det ingen som protesterar.

*

Pippin landar mjukt i ett av dom öppna rummen vid unifär samma höjd som rummet vi var i först.

Jag hoppar enkelt av och landar på fötterna. En ilning susar igenom kroppen och jag påminner mig själv än en gång om att jag inte ska hoppa från så höga höjder.
- Vänta här så hämtar jag din mor, säger Pippin och försvinner in i ett av sidorummen.

Dom är tillbaka väldigt fort. Ingja ser ut som att hon vet precis vad hon gör här, medans Pippin ser lite osäkert på henne.
- Följ efter mig, säger Ingja och går in i det andra sidorummet.
Jag suckar och följer med henne.

Vi sätter oss i en tjusig lädersoffa i något som liknar en lång och lite rund korridor. Jag kan inte hjälpa att jag undrar vem som dom har tagit den ifrån.

- Varför håller du den lilla pojken fångad? undrar jag. Vilka mer hålls fånga? Vem är han?
- Lugn, lugn, skrattar hon. Jag ska berätta.
Pippin kommer in och ställer sig bredvid soffan med ett tydligt vakande öga på Ingja.
Hon suckar.
- Om du vill gå rakt på sak, säger hon. Så är han din bror. Han ...

Men jag hör inte fortsättningen. Ursinnet växer i mig, min bror?! Hennes son?! Hur kan hon hålla sin egen son inspärrad på det där viset.
Jag kan inte prata, så arg blir jag.
Jag märker även att Ingja har slutat prata, och att både hon och Pippin tittar på mig. Väntar på en reaktion.

- Är du helt tokig? kastar jag ur mig. Hur kan du hålla din egen son inspärrad på det där viset?! Har länge har han varit där?!
- Jag tror inte du hörde att vad jag sa, säger hon och skakar på huvudet. Lyssna nu, och avbryt mig inte.
Jag nickar sammanbitet.
- Han är bara din halvbror, jag är inte hans mamma. Ni har samma far, men det tror jag att du förstår. Iallafall så tog han med sig dig och gav sig av när du hade fyllt 3. Han var en människa, så egentligen är du bara hälften alv, men iallafall. Vi hade bråkat, vi bråkade om Safrira. Han var arg på mig och tog med sig dig och gav sig av. Jag skickade galarna att leta reda på er, men dom hittade er aldrig. Jag misstänker att det var då som han lämnade dig i Lynnyn.
- Vänta! avbryter jag. Du sa förut att min pappa var alv. Och nu säger du att han var människa.

Ingja sitter tyst och bara ser på mig. Hon verkar långt inne i sina tankar då blicken är dimmig och inte fäst någonstans. Vi sitter så i ett bra tag till jag tappar tålamodet.

- Hallå? utbrister jag. Kan man få en förklaring.
Jag viftar med handen framför henne ansikte, men jag får ingen relation. Pippin ser mycket missnöjt på henne, och jag börjar bli rätt irriterad.

Första dagen vi träffades tvingade Galarna mig att gå hela vägen upp hit. Var det också hennes order? Hon berättade samma dag om en far som startade alverna, och hur han sen dog.
Det kan inte vara sant. Inget av det är sant! Ingen kan leva så länge, och även om det var en fin saga så funkar den inte. Alverna har levt i skogarna mycket längre än människorna!

- Jag kräver en förklaring! utbrister jag. Förut sa du att min pappa startade alverna, och nu säger du att han var en människa! Och vet du vad? Alver har funnits längre än människor! Jag vill veta vem pojken är, är det för mycket begärt?!
Det sista nästan skriker jag ut, men det har precis samma effekt på Ingja som det förra. Ingen alls.

Pippin däremot stelnade till någon gång under mitt utbrott och stirrar förvånat och besviket på henne.

- Epingja? börjar hon. Vad är det jag hör? Vad är det för historia som du berättade för henne? Du kan väll inte mena allvar!

Det verkar vara det faktum att Pippin kallade henne för sitt riktiga namn som väcker liv i Ingja.
- Vad kallade du mig? snäser hon.

- Hallå? snäser jag. Lyssnade du på mig eller?
- Du har ljugit, svarar Pippin snabbt. Igen.
- Vad pratar du om? undrar Ingja.
- Jag gav dig just en rejäl utskällning, förtydligar jag irriterat. Om du inte lyssnade kan jag säga det igen om du så önskar!
- Lugna ner er! utbrister Pippin. Märker ni att ni inte kommer någon vart med att tjafsa på det där viset.

Jag inser innebörden i det hon sagt och tar ett djupt andetag. Ingja däremot verkar bara bli ännu mer uppretad.

- Försöker du säga emot mig! säger hon allvarligt. Jag är den ledare och du borde kyssa mina fötter!

Både jag och Pippin ryggar tillbaka av kommentaren. Pippin ser både sårad och arg ut, men hon säger inte emot utan stirrar bara besviket på Ingja.
Men jag kan inte hålla in ilskan som exploderar inom mig.

- Är du helt från vettet?! slänger jag tillbaka. Hon behöver minst lika om inte mer respekt än dig, om inte mer!
- Du ska vara tyst! säger mamma bestämt. Jag bestämmer över er båda och nu gör ni som jag säger!
- Jag kom hit för att få svar på en fråga! skriker jag. Kan du bara inte besvara den så att jag kan komma härifrån!
- Våga inte tala till mig på det där viset!
- Ursäkta mig .... mumlar Pippin.
- Jag vågar vad jag vill, skriker jag.
- Nu lugnar du ner dig! säger Ingja högt och bestämt.
- Håll tyst! skriker jag innan jag ställer mig upp och stormar ut ur rummet.

*

Hej!
Jag har börjat skriva lite längre kapitel nu, eller jag försöker iallafall med det.
Jag har även tänkt att jag ska börja lägga ihop några av kapitlena i början på boken så att dom blir lite längre, och samtidigt kommer jag att byta namn på alla kapitel så att t.ex Kapitel "-3-" kommer bli "Kapitel 3". Fattar ni?

Nästa del kommer inom kort <3

// MisWiy