Den vita hästen på min axel

Kapitel 33

Vi landar på en avsats som enligt Soey ligger precis i mitten av Karperezberget. Den högsta toppen breder ut sig västerut och sträcker sig över molnen.
Ett stort stenblock mitt i den lilla dalen fångar hela min uppmärksamhet och av någon anledning vill jag bara ta mig dit då snabbt som möjligt.
- Jag... jag dras mot det dära stenblocket, säger jag och pekar med hoven ner i dalen.
- Vi får väll undersöka det, säger Soey.

Lovia landar först, men Thindra kom fram först.
Hon envisades med att klättra ner i dalen av någon anledning, och kom först. Något som irriterar Lovia väldigt mycket.

Soey hoppar av Mickeye - tackar honom - och går bort till stenblocket. Han undersöker det.
- Om jag inte har helt fel borde det finnas ett hål under stenen, säger Soey. Domby och Mickeye, kan ni försöka putta bort det?
Killarna sträcker på sig och trampar bort till stenen. Dom spjärnar emot med baktassarna och försöker få stenen i rörelse. Den rör sig inte.
Dom försöker av all sin kraft få stenen att rulla, men det lyckas inte.
Det går så långt att killarna kastar sig mot stenen innan Soey avbryter dom.
- Tara, hjälp till du också.
Vi tar i allt vi har och försöker. Jag trycker min sida mot stenen, men glider bara längre ner i jorden.
Jag reser mig upp på bakbenen och lägger frambenen mot stenen. Jag vet inte vad som får mig att göra det men jag börjar flaxa med vingarna och använder luften för att få kraft. Det funkar inte så bra.
Domby och Thindra hjälps åt att försöka gräva runt stenen, men efter en stund tar sten emot och då kommer dom inte längre.

Vi ger snart upp och jag lägger mig flåsande ner på marken. Domby och Mickeye gör samma sak.
Lovia tassar fram till stenen och hoppar med hjälp av sina vingar upp på den. Hon undersöker den noga.
- Det ger ifrån sig ett ljuslila skimmer, ropar hon.
Hur kunde vi inte lägga märke till det?
Nu när man vet det syns det faktiskt små lila glittriga saker här och där på stenen.
- Den verkar vara magisk, säger Soey och går fram till stenen. Mickeye, kan du hjälpa mig att få bort en bit?

- Mysko, säger jag medans Mickeye går bort till stenen.
Thindra nickar.
- Det var därför ni inte kunde rubba den, säger hon.
- Mm, svarar jag.
- Heter det inte mystiskt? undrar Domby och lägger sig ner snett bredvid mig.
- Joo, svarar jag tveksamt. Det gör det.
Han skrattar.

Mickeye skrapar med hoven över stenen, men han lyckas inte få bort någonting.
- Tara, ropar Soey. Kan du komma?
Jag reser mig upp och travar bort till dom.
- Kan du försöka bända loss en bit med ditt horn? undrar Soey. Det borde ge dig magiska fördelar eller något.

Om jag var människa hade jag ryckt på axlarna och gått fram till stenen, men eftersom att jag inte har några axlar så gör jag inte det.
Istället snärtar jag till med svansen och börjar röra mig mot stenen. Den tycks skimra starkare och allt mer upprört ju närmare jag kommer.
När jag lägger mitt horn mot den gråa ytan lyser den så starkt att den ser ut att glöda. En försvarsmetod gissar jag.
Dom andras blickar bränner i ryggen på mig när jag försiktigt börjar lirka loss en liten utbukt med hornet. Stenen get vika direkt och släpper ifrån sig den lilla kullen innan jag har lyckats komma två tum in i den.
Stenen glöder ursinnigt nu så jag sparkar bort den lilla biten mot Soey och backar därifrån.
När jag har kommit tio fot bort börjar ljuset avta och när jag väl passerar stenbiten som jag tog loss är den tillbaka i sitt milda sken som knappt syns.

Soey plockar upp stenen och undersöker den.
- Den verkar vara rädd för di... börjar han men avbryts av ett vrål.
Mickeye hoppar förskräckt åt sidan och den lilla avlånga kullen han hade lagt sig på börjar... röra på sig.
Den piskar åt sidorna dom en svans och vi följer den förskräckt med blicken.

Ett enormt, fult, mossigt och skrynkligt huvud lyft upp ovanför oss.
En väldig drake stirrar sömnigt ner på oss en sekund, innan den kommer på sig själv och öppnar munnen.

Ett ryt som får stenblock att falla från berget ekar i våra öron, och det känns nästan som om jag skulle vilja hålla för öronen. Men det är nog fel tillfälle för det nu.
- Akta! ropar Soey och hoppar upp på Dombys rygg.
En eldslåga lång som ett träd sprutar ut ur drakens mun. Lovia kastar sig undan i sista sekunden och flyger snabbt upp mot drakens huvud.
- Attackera ögonen, vrålar Soey. Om den blir blind kanske vi har en chans ändå!

Det är krig.
Lovia försöker få in en gnistra av sin eld i drakens ögon, men den viftar bort henne som en irriterande fluga.
Thindra försöker uppehålla draken medans Mickeye hjälper Lovia med deras tama försök att ta ifrån denna varelse, stor dom hela Karperezberget, dens syn.
Jag söker upp Domby och Soey och försöker växa ord med dom samtidigt som vi viker undan för drakens eld.
- Vi behöver något mäktigare! ropar jag till Soey.
Soeys svar dränks i vrålet från draken när Thindra har lyckats försvinna in under dens mage.
Han försöker på nytt och denna gång kan jag uppfatta det han säger.
- Det ända mäktigare vi har är ditt horn, och vi har inte tid med en magilektion nu!
Domby tvingas störtdyka för att undvika en stråle livsfarlig eld.

Jag kan nog lista ut att Soey inte menade på detta sättet, men jag försöker mig på Lovias teknik och lyckas landa på drakens huvud innan den märker mig. Jag gör ett tappert försök att borra in mitt horn i drakens öga, men den hinner blunda. Dock till min stora förvåning tar sig hornet enkelt igenom drakens ögonlock och det lossnar en stor bit.
Draken vrålar av ursinne och smärta och i samma stund svischar Lovia förbi och siktar in en eldstråle i hålet som bildades efter att mitt horn hade varit där och röjt.
Det blir en fullträff.

Draken vrålar ursinnigt och försöker hugga efter Lovia, men får istället grepp om ett ruttet träd som dess käkar smular sönder till små flisor.
Jag ryser av obehag och inser att jag fortfarande står på drakens huvud.
Snabbt lyfter jag och flyger bort till Soey och Domby.
- Den är blind på vänster öga, ropar Soey. Vi har kanske en chans ändå!