Den vita hästen på min axel

æ 27 æ

- Vi borde hämta Soey, säger Tindra. Vi vet inte om det är en fälla eller något.
Vi håller med, även om det är väldigt frestande att flyga ner och undersöka galen.

Lovia och Mickeye sticker iväg för att leta rätt på Soey, medans vi andra röjer upp runt hålet. Det är en massa hål i marken där någon med klor har letat skatter. Dom fyller vi igen med jord.
När Domby precis har hittat ett till hål skriker Thindra högt och sätter sig ner.
- Jag orkar inget mer! klagar hon.

Vingslag hörs och strax landar Lovia och Mickeye. Soey, som sa grensle på Mickeye, hoppar av och skyndar fram till oss.
- Kan ni visa mig hålet? undrar han.
Domby lyfter sin fjäderprydda tass och pekar den i en riktning som ligger lite ovanför hålet. Soey skyndar dit.
- Stanna! skriker Thindra plötsligt, och Soey lyder.
- Vad är det?
- Ser du inte hålet? undrar jag och går närmare.
Hålet ligger två fotsteg framför honom och breder ut sig stor som förådet på barnhemmet.
- Vilket hål?
- Ser du det inte? frågar Lovia irriterat. Det ligger två fot framför dig!
Soey ser inte helt över tygad.
- Menar ni allvar? Jag ser inget.
- Helt säker, svarar Domby.
Jag och Thindra nickar. Soey ser på oss i tur och ordning innan han försiktigt sätter sig ner på knä och sträcker fram handen.
- Tara, kom och gör samma sak.
Jag förstår genast allvaret i Soeys röst och låter mig omfamnas av en bubbla. Jag sätter mig på knä vid hålets kant bredvid Soey och sträcker ut handen utan att protestera.
- Sänk handen så lågt du kan, uppmanar Soey.
Han lägger handen mitt i luften, unifär på samma höjd som marken han sitter på.
- Jag kommer inte längre, säger han. För mig tar jord emot nu.
Jag drar ett djupt andetag. Jag förstår nu vad Soey vill.
Sakta sänker jag handen tills den kommer i jämnhöjd med Soeys, och sedan en bit till. Den är nu tre tum under Soeys hand, och det räcker tydligen för honom.
- I mina ögon ser Taras hand ut som ett spöke som bara faller ner genom jorden, säger han. Jag tror er, och jag tror jag vet vad det är. Ni sa att ni såg en gal i botten, en gal med en blå tiara?

*

Mamma suckar.
- Okej, svarar hon. Jag ska förklara. Pelino, kan du vara så snäll och hämta två hallondrinkar?
Galen nickar och försvinner ut.
Det är fascinerande att mamma behandlar dom här varelserna som slavar, medans vi har fått lära oss att frukta dom. Jag borde vara livrädd just nu, men det är nästan som om en tunn dimma omfamnar mig och kväver mina känslor. Jag känner ingenting längre.
- För att gå rakt på sak, säger mamma. Så tror vi att Beskirerna... Förlåt, dom förra Beskrierna som levde innan Tara och hennes vänner, är dom som fick i ansvar att gömma Safrira.
- Safrira?
- Galarnas galledare som tillfångatogs av människorna, förklarar mamma. Iallafall så spionerade Galarna på dom förra Beskirerna ett tag och snappade upp information om ett hål. Detta hål håller Safrira fången, och det är ett magiskt hål. Hålet kommer bara fram om man förstör en viss sak som håller det dolt, för annars är det bara en gräsplätt.
För inte så länge sedan upptäckte vi att det är hela Beskirernas hem som är saken som döljer hålet, så när Beskirerna var och tränade förstörde Galarna deras hem, men Hålet visade sig inte.
Min teori till detta är att Beskirernas hem inte alls är saken som döljer Hålet, utan att saken finns i en låda och att Galarna hörde fel, men det vägrar dom gå med på.

*