Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 4

Leonora Styles

Mormors vänliga själ hade lämnat oss.

Stämningen i familjen låg på minus. Alla var sorgsna, det var inte rättvist.

Mormor hade flera år framför sig. Hon kunde inte bara få försvinna såhär.

Jag hade fått så många chanser att fortsätta leva, varför fick inte mormor ens en andra chans?

Jag hade varit så nära att dö flera gånger, men klarat mig varje gång. Det var så orättvist och dumt.

***

Niall och jag spenderade natten med familjen i morfars gamla hus.

Morfar hade flyttat därifrån och lämnat nycklarna till mormor. Han hade inte nämnt ett ljud till mormor, bara lagt nycklarna på bordet och gått.

Vi la massa filtar och kuddar på golvet i vardagsrummet.

Alla la sig huller om buller på dom och vi lät tystnaden falla över oss.

Nialls armar låg runt min kropp och jag gosade ner ansiktet i sidan av hans hals.

Hans fingrar åkte sakta upp och ner på min arm och små rysningar av njutning sköljde genom min kropp.

Hans ljumma luft från hans näsborrar träffade min hårbotten

"Vi kan inte ha det såhär.."

Mamma bröt tystnaden.

Alla vände blicken till henne

"Mamma skulle inte vilja att vi satt och deppade över hennes död. Vi borde försöka bete oss som vanligt, minnas henne på ett bra sätt. Vara glad över dom åren vi fått spendera med henne. Okej?"

Alla nickade instämmande.

Jag satte mig upp och log

"Hörde ni att Niall var en bad boy när han var liten?"

Niall suckade och himlade med ögonen

"Niall? Bad boy? Skulle inte tro det va"

Utbrast Pappa och lät ett skratt falla från hans läppar

"Shut up Harry"

Muttrade Niall och satte armarna i kors

"Niall the bad boy? Give it a rest, Niall the church boy more likely"

Sa Louis och skakade sakta på huvudet.

Vi alla brast ut i skratt medan Niall fortsatte sura

"Ni suger, på riktigt"

Suckade han och la sig ner igen på filten och la kudden över ansiktet.

***

Niall och jag tog det lilla gästrummet på övervåningen.

Min kropp sa ifrån att det var dags att sova.

Niall stannade kvar med resten på nedervåningen.

Jag kröp ner under täcket och lät värmen omsluta min svala kropp.

Jag släckte lampan och lät mörkret falla över det lilla rummet.

Jag låg länge och funderade på allt mellan himmel och jord.

Jag föll nästan till sömns när Niall öppnade dörren.

Jag mötte hans ögon i mörkret

"Sover du inte än?"

Viskade han och satte sig ner på sängkanten

"Jag funderade"

Svarade jag och betraktade skuggan från hans kropp i mörkret

"På?"

Frågade han och kröp ner under täcket efter att tröjan fallit till golvet.

Hans kroppsvärme spreds under täcket

"Döden"

Jag kunde känna Nialls frågande blick titta på mig

"Varför?"

Min blick vandrade längs träplankorna i taket

"Tänker en del på det bara"

Mina händer vilade på min mage och åkte stillsamt upp och ner i mina lugna andetag

"Dela dina tankar med mig"

Han la sig till rätta och drog täcket upp till hakan

"Döden brukade skrämma mig så mycket. Jag tänkte att man bara dog och sen blev det mörkt. Bara pang slut.
Men det skrämmer mig inte längre, jag blev bemött av en bro av ljus och en vänlig röst som sa att allt kommer bli bra"

Jag lät Niall vara som min dagbok, där jag berättade alla mina tankar

"Det är sjukt att man inte alltid får en andra chans. Jag fick flera chanser, men mormor fick inte ens en andra chans. Man tar ofta livet för givet, men det kan vara borta på bara några ynka sekunder. Man tar inte vara på tiden för man tror man har den, men du skulle kunna dö närsomhelst"

Jag avbröt mig själv innan jag blev för personlig och kom in på tanken att jag själv ibland önskat att jag fått dö för länge sen.

Att jag dött där ute i skogen så jag sluppit uppleva allt efteråt.

Men jag brukar vifta iväg tanken, för hade jag dött hade jag aldrig fått uppleva allt med Niall, inte sett min familj eller något

"Tänk inte så mycket på det hjärtat mitt, jag ska skydda dig från allt"

Hans röst började bli sådär raspig och mörk och hans irländska dialekt blev djupare.

Jag log även fast han inte kunde se det

"Du är allt bra du Niall"

Han kröp närmare och hans läppar nuddade mitt öra

"Du är inte så dum du heller Nora"

Viskade han mjukt i mitt öra och en skön rysning for längs ryggraden.

Han kysste min panna och borrade ner ansiktet mot min hals.

Jag somnade till hans ljumma andetag som träffade min nacke.

~~~

Kapitlet ska egentligen komma upp mitt på dagen men det får komma upp nu för jag ska vara ute hela dagen och så. Försökte ladda upp kapitlet igår men det gick åt skogen för Wi-fi suger här👐🏼