Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 36

Leonora Styles

5 dagar kvar till min födelsedag.

Ash, Cal, Luke och Mikey slutade aldrig leka med Noah.

Pappa blev lite avundsjuk för han hade inte än på hela dagen kunnat ge Noah en endaste liten mosad köttbulle.

Det börjar bli lite uttjatat med köttbullar nu. Jag ville knappt se en köttbulle längre.

"N-nu är han min"

Harry kliver över Mikeys huvud och lyfter upp Noah från golvet.

Dom andra suckar frustrerat och lägger armarna i kors.

Jag ler och njuter av att få vara en del av den här familjen.

Niall låter sin arm vila på mina axlar och jag lutar mitt huvud mot hans.

"What a feeling to be right here beside you now, holding you in my arms"

Hummar han i mitt öra.

Jag ler och låter blicken vandra över människorna i rummet, min fina familj och mina fina vänner.

Aldrig hade jag som 16åring trott att mitt liv skulle se ut såhär.

Inte då trodde jag att mitt liv kunde kännas så rätt, inte då jag nästan miste livet.

Inte då trodde jag att Niall skulle vara min, och ännu mindre trodde jag att jag skulle ha en alldeles egen liten son.

Som 16åring var jag så sårbar, så trött på livet. Så ensam, så osäker och så nära att ge upp.

Som 17åring har jag lärt mig massor om vad jag klarar av och inte. Hur hjärnan lätt spelar spel med en och hur lätt jag kan påverkas av småsaker.

Som 17åring har jag lärt mig att kärleken är starkare än allt, att ljusa stunder kan komma ur dom djupaste mörkren, att man kan komma upp från botten och få luft i lungorna.

Som snart 18åring har jag lärt mig att med rätt vänner och familj är jag oslagbar och jag kommer överleva allt, jag är en Styles. Styles familjen har starkast band av alla, band som sträcker sig till var och en av våra käraste.

Vi ska klara alla kamper, alla strider och vi ska kämpa tillsammans mot allt. Vi ska nå dom starkaste stjärnorna tillsammans.

Vi kan klara allt, vi är ett.

~~~

Är ni taggade på slutet? För det är jag😁

La ut kapitlet igår men vet inte om det blev något fel, så lägger ut det nu igen😅