Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 5

Leonora Styles

Veckorna gick på. Idag var det den 24 December, svensk julafton och även Louis födelsedag.

Under bara några få veckor hade mamma, pappa, Liam, Louis och även Jake, Therese och Amber flyttat till Sverige.

Efter mormors död ville alla att vi skulle vara nära varandra och spendera den tid vi har med varann. Man vet inte vem som dör härnäst.

Vi valde Sverige just för att det var något speciellt för alla.

Pappa hade träffat mamma här, Therese hade träffat Jake här, Niall, Lou och Liam hade alltid älskat Sverige sedan deras turné dagar.

Så många minnen fanns här och fler skulle skapas.

När som helst kunde ett liv avslutas.

***

"God jul hjärtat mitt"

Niall kramade mig bakifrån och kysste mig i nacken

"God jul Nialler"

Jag vände mig om i hans armar och låste mina läppar i hans.

Han la sina händer på min mage och satte sig på huk, som varje annan morgon och pratade smått med bebisen

"Hey baby, god jul. Pappa längtar väldigt mycket efter att hålla dig i sina armar. Endast fyra månader kvar"

Jag log

"Bebisen kommer älska dig så mycket Niall, se bara på mig. Du är hela min värld"

Han ställde sig upp och ett litet flin växte fram på hans läppar

"Blir bebisen förälskad i mig säljer vi den"

"Stupid"

Jag himlade med ögonen och knuffade honom lekfullt på axeln.

Hans ögon gnistrade av glädje och längtan efter att få se sitt barn.

***

Jag var 17 år, den åldern där dom flesta njöt av festandet och spenderade sina dagar och nätter ute med vänner.

Jag däremot kände mig som minst 30, inte fysiskt men psykiskt.

Jag tog ansvar för mitt liv, började tänka på hur barnet ska få den bästa miljön, ekonomin tänkte jag mer på, även fast jag visste att jag inte behövde oroa mig.

Jag hade mognat så mycket mer än vad jag egentligen borde för min ålder.

Jag var egentligen fortfarande bara ett barn, fast jag kände mig mer vuxen än någonsin.

Jag har ofta tänkt att jag förlorat ungdomen inom mig. Att den sakta men säkert började försvinna ur min kropp.

Jag började bli rädd. Rädd för att växa upp.

Niall Horan

Nora flyttade håret och lät det vila mot hennes vänstra axel.

En suck lämnade hennes läppar och ljuset från den lilla julgranen träffade hennes ansikte.

Jag betraktade varenda liten rörelse.

Hur hennes små fingrar sakta redde ut dom små tovorna i hennes bruna hår. Hur hon återfukta sina läppar med tungan och sättet hon rynkade sin näsa när hon försökte få bort den kittlande känslan i näsan då fingrarna fastande i en tova.

Hon vickade smått på tårna och la slutligen händerna på magen. Varsamt smekte hon den med tummen upp och ner.

Jag kastade en blick på klockan. Jag hatade att avbryta dessa stunder som var så vackra på sitt egna lilla sätt. Dom stunder där ingen sa ett ljud, då jag bara kunde betrakta hennes sätt att vara

"Vi måste göra oss i ordning"

Jag pratade lågt för att inte förstöra stämningen.

Hon log så hennes perfekta tänder sken mellan hennes mjuka läppar.

Jag tog hennes hand och vi gick tillsammans upp för trappan.

Hon tog av sig tröjan och började leta rätt på hennes klänning.

Jag lät min blick vandra längs hennes rygg.

Dom tjocka ärren täckte den. Hon har aldrig älskat fördjupningarna i hennes rygg vid slutet av hennes ryggrad. men jag älskade dom oändligt.
(See what i did there? Eller ja typ nästan lika som i little things haha)

Den mörkröda klänningen föll perfekt vid hennes knän.

Håret hängde löst på ryggen.

Det var simpelt, men så vackert. Magen putade ut och gjorde allt mer vackert.

En vit skjorta och ett par svarta jeans fick pryda min kropp.

Jag omslöt mina armar runt hennes kropp

"Du är värdens finaste tjej"

Viskade jag och små smilgropar visade sig i hennes kinder

"Du är världens finaste kille"

***

Julaftonskvällen fortsatte. Vi firade både 24:e och 25:e December.

Men vi gjorde ett undantag och åt tårta för att fira vår älskade Louis William Tomlinson.

Han log nöjt som ett litet barn när han blåste ut ljusen på tårtan.

Louis hade alltid älskat uppmärksamheten av familj och vänner.

Där han var skrattade man alltid minst en gång.

Han skar upp en stor bit och slängde den på tallriken efter att ljusen var utblåsta

"Jag önskade mig inget"

Sa han med munnen full av tårta

"Nähä? Varför inte?"

Frågade Liam med ena ögonbrynet höjt

"För jag har redan det allra bästa"

Han tog en till tugga

"Tårta"

Tillade han och log nöjt.

~~~

Ursäktar igen för att kapitlet inte kommer ut samma tid som den brukar. Och för att det blir sent.

Grejen är att jag vet exakt hur jag vill att den här boken ska sluta osv, men jag har ingen aning om vad som ska hända emellan och hur jag ska ta mig dit.

Blir så irriterad på mig själv för att jag inte lyckas asså gaaah!!

Ge gärna förslag, och förlåt för att det kommer vara trögt med kapitel. Jag vill inte slänga iväg kapitel som är slarviga. Då är det bättre att det tar lite tid innan kapitlen läggs upp, hoppas ni står ut😒