Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 35

Leonora Styles

6 dagar kvar till min födelsedag.

Om 6 dagar har mitt hjärta slagit i 18 år.

Mina fötter har stått på denna jord i snart 18 år, mina ögon har fått blicka ut över världen i snart 18 år.

Så många fler år jag skulle få uppleva.
Så många fler hjärtslag mitt hjärta skulle slå.

Jag skulle få älska Niall och Noah av hela mitt hjärta i så, så många år till.

Till det var jag evigt tacksam, så tacksam att dom fått min glöd att sakta men säkert bli en eld.

6 dagar av väntan. Väntan på att kliva in i vuxenvärlden.

Klockan är 10 minuter över 7 en lördagsmorgon. Noah har fortfarande inte vaknat.
Ovanligt, men skönt att kunna ligga i sängen och ta det lugnt.

Nialls djupa andetag ekar lugnt i rummet.

Några få solstrålar söker sig genom gardinernas glipor.

Jag sluter ögonen och somnar in.

***
Fem minuter över halv åtta vaknar jag ur mina drömmar av Noahs uppmärksamhets skrik.

Jag drar handen över ansiktet och suckar högt.

Något vill hålla mig kvar i sängen, men samvetet sliter och drar i mig att kliva upp.

Jag sätter mig upp och mina fötter nuddar det kalla golvet.

Jag ser hur huden börjar knottra sig och små rysningar i korta sekvenser far igenom min kropp. En obehaglig känsla.

Noah tystnar så fort jag kommer in i rummet och hans blanka ögon tittar på mig.

Jag torkar bort hans tårar från kinderna och kysser honom på pannan

"Såja min älskling, nu ska du få frukost och sen ska du få åka till morfar och mormor"

Dom hade lovat att ta hand om Noah idag så jag och Niall kunde få sova ut.

Lou och Liam skulle antagligen vara där också.

***

Efter Noah har ätit sin frukost har Niall klivit upp.

Uppspelt ber han mig att få klä på Noah

"Gör inget dumt nu"

Ropar jag och det värker lite i mitt mammahjärta när han rusar iväg med Noah upp för trappan, rädd att han ska tappa honom.

Efter några minuter kommer han ner för trappan med ett stolt leende.

Han håller upp Noah som tittar oskyldigt på mig.

Ett par små svarta Adidasbyxor och en T-shirt med texten "I ❤️ Niall Horan" på pryder hans kropp

"Exakt dom här kläderna hade du också när du var liten"

Jag kan inte låta bli att skratta åt hans tokigheter. Niall var som ett litet barn ibland

"Jag visar foton sen, se så nu drar vi"

***

Det första jag märker när jag kliver in i mammas och pappas hus är dom blonda lockarna som hänger över en svartvit mönstrad bandana i soffan

"Ashton?"

Frågar jag och han vänder sig om och möter mig med sitt stora leende.

Han släpper ut ett fniss som får mig att le

"Oops"

Säger han och höjer axlarna

"Det känns som hundra år sedan"

Utbrister jag och går fram för att krama om honom.

Hans armar omsluter min kropp och helt plötsligt känner jag sex armar till omsluta mig

"Calum, Luke och Michael!"

Utbrister jag igen och njuter av att höra deras skratt

"Vad jag har saknat er"

"Och vi har saknat dig Nora"

Säger Luke alldeles intill mitt öra så jag känner hans andedräkt kittla det.

Vi bryter gruppkramen och står ett tag och bara tittar på varandra. Inget pinsamt utan mer härligt. Som för att känna in stunden

"Nu ska det bli köttbullar!"

Utbrister pappa och alla vänder sig om.

Noah tittar förskräckt på Harry som gör miner mot honom

"Pappa nu skrämmer du honom"

Han slänger en sur blick på mig

"Tyst, han älskar mig säger jag ju"

Muttrar han och håller om honom

"Kom Noah så ska vi mosa dina köttbullar"

Muttrar han igen och vänder sig om

"Den där ungen kommer snart bli en köttbulle"

Säger Ashton och skakar smått på huvudet så hans lockar guppar.

Jo visst skulle han säkerligen bli det tillslut. Rulla runt i hemmet som en köttbulle. Fast nej.

Pappa trodde att vi matade Noah med köttbullar varje dag. Men vi höll honom så långt ifrån köttbullar som möjligt.

Ash, Luke, Cal och Mikey kunde inte släppa ögonen från Noah.

Det här var första gången dom sett honom

"Han är så vacker"

Säger Cal och dom andra tre nickar instämmande

"Nora brukar säga att han är lik mig så tar det som en komplimang"

Niall lutar sig stolt bak i stolen och lägger händerna på magen

"Ego"

Fnyser jag och blänger på honom

"Meh? Vaddå? Du säger ju det"

Han kollar förolämpat på mig

"Jaja what ever"

Ashton fnittrar till och får mördarblicken av Niall, Ashtons fnitter blir till gapskratt och Niall sätter armarna i kors och suckar djupt för att markera hans surhet, som vanligt.

***

Jag lägger Noah i sin säng och drar täcket upp till hans haka.

Han blinkar trött och gäspar.

Jag står en stund och tittar på honom.

En känsla av att jag är iakttagen kryper inom mig. Som att ögonen bränner i ryggen på mig.

Jag tittar mig runt och kollar ut genom fönstret.

Hjärtat hoppar ett slag när en skugga svischar förbi precis utanför fönstret.

Det kan vara vem som helst, det här var inte bra.

Jag hoppas jag bara inbillat mig.

~~~

Ni är så otroligt bra, tack så mycket för att ni får mig att vilja fortsätta med det här.
Tack för all positivitet när jag mår som sämst. Tack för att ni är ni och för att ni får mig att må så himla bra❤️