Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 13

Leonora Styles

Nyår.

Ett nytt år, ett nytt kapitel i livet.

Man lämnar det gamla bagaget i tvättkorgen och tar del av det nya för att ta sig ut på nya resor och äventyr.
(Insåg nyss hur fult det här lät, men what ever ahaha)

Inte för att jag kunde lämna allt bagage, en del smutstvätt fick hänga kvar ett tag till.
(Fortfarande skitfult hahaha)

Varje människa bär runt på en hel livshistoria, vissa bra, vissa dåliga.

En del låter andra ta del av den historien, medan dom andra låser in den inom sig.

Det finns så många olika individer, och på nyår tar dom flesta steget över tröskeln och börjar om på nytt.

Gör löften om hur dom ska bära sig åt när dom skriver nästa livskapitel.

Det kan vara dom minsta saker, till något så stort att många tror man ska floppa.

Mitt löfte skulle vara att inte vara rädd, att inte vara rädd för framtiden, dåtiden eller nutiden. Njuta av varje litet andetag som lämnar mina läppar.

Ett annat var att alltid försöka vara den förebild för min son, som mamma varit för mig. Förebilden som Niall varit för mig, och förebilden som så många andra i min närhet varit för just lilla mig.

Jag, en liten tjej med så mycket i bagaget att hon knappt kunde bära det själv, men det behövde jag inte.

Inte heller behövde jag någonsin låsa in mina tankar eller känslor i min lilla dagbok inom mig, min hjärna.

jag var som en öppen bok, i alla fall för mina närmsta.

Men ändå kunde folk läsa mig som en öppen bok, för mina ögon säger allt. Hur jag mår, vad jag tänker på och på något sätt gjorde det inte mig något längre.

Jag står för vem jag är och jag är inte rädd för att öppna bagaget och visa vad som finns där. Inte längre.

Det som skrämt mig, från den dagen då jag fick höra dom första kommentarerna slängas på mig. Det som skrämt mig från den dagen då Pontus för första gången la sina händer på mig och såg mig rätt in i ögonen. Det var bagage jag inte kunde lämna bakom mig men som ändå visades för omvärlden.

Att vara en förebild för någon var en dröm jag drömt sen länge.
Känslan av att ha någon som tar till sig av dom där småsakerna du gör, den där värmen av att veta att någon där ute en dag vill göra något så storslaget för världen och att just du är inspirationskällan.

Mitt tredje och sista löfte, att älska Niall tills dagen då mitt sista andetag lämnar min mun.

~~~

Ett kortare kapitel som jag slängt ihop på sisådär en kvart.

Än så länge har jag det tipptopp på Wången (mitt gymnasium) och imorgon är det hästaktiviteter hela dagen.

Hoppas alla mår lika tipptopp som jag, puss😚