Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 26

Niall Horan

Dom allra första solstrålarna letar sig in genom dom små gliporna i persiennerna.

Det ständiga trycket mot mitt bröst håller mig kvar i sängen.

Men vad gjorde det? jag hade inget att gå upp till. Jag låg hellre och stirrade upp i det vita taket och hoppades på att en meteorit skulle förinta jorden, eller att en dinosaurie skulle vakna efter flera miljoner år av sömn och äta upp mig. Skulle till och med låta en zombie äta mig. Så desperat var jag.

Jag drar täcket upp till hakan och sluter ögonen. Det känns som att tiden stannat. Som att allt och alla bara stannat upp.

Jag sträcker ut handen från täcket och sträcker mig efter fjärrkontrollen. Jag bryr mig inte om att jag råkar välta några småsaker när jag trevar med handen på nattduksbordet.

När jag fått tag på den trycker jag igång tv:n och gäspar högt.

Jag slänger fjärrkontrollen på den tomma halvan av sängen och sticker tillbaka armen under det varma täcket.

Jag sluter ögonen och bara lyssnar till nyhetsreporterns tråkiga och enformiga röst.

Jag hamnar någonstans mellan verklighet och dröm.

Jag hör fortfarande nyhetsreporterns röst men jag befinner mig inte längre i min säng. Det luktar starkt av mögel och en kyla ligger över rummet. Det står en liten soffa i mitten av rummet med en liten tv på ett bord där nyheterna står på.

Det enda ljuset kommer från tv:n, men det når bara fram till soffan. Resten av rummet är mörkt.

I rummet bredvid är det en liten lampa tänd i ett fönster och jag hör att någon är där och skramlar med kastruller.

Jag hör hur det spolas i en toalett men jag kan inte urskilja vart det kommer ifrån.

En bebis skrik börjar i rummet bakom mig och jag skyndar mig att ställa mig längre in i mörkret för att inte upptäckas

"Pontus! Kan du kolla till Noah?"

Jag stelnar till. Nora och Pontus..

"helvete"

Muttrar Pontus som antagligen kommer från toan.

Han tittar på mig när han går förbi men det är som att han ser rakt igenom mig.

Jag inser snabbt att jag inte är synlig för dom.

Jag slinker in i rummet där Noahs skrik ekar. Pontus tar upp Noah ur sin spjälsäng på ett våldsamt sätt och väser åt honom att hålla käften.

Jag går fram och slår Pontus i bakhuvudet men han rör inte en min. Han fortsätter med det han gör och trycker in en napp i munnen på Noah

"ditt jävla as!"

Skriker jag och känner hur tårarna börjar trycka på.

Jag hör hur Nora tappar något i golvet med en högljudd smäll.

Pontus lägger ner Noah i spjälsängen igen och går med tunga bestämda steg ut i köket

"för i helvete! Ska jag behöva göra allt själv! Va?!"

Jag springer in i köket med gråten i halsen och ett hjärta som dunkar så hårt inom mig.

Han tar ett stadigt tag om Noras handled och trycker upp henne mot diskbänken.

Skräcken lyser i hennes rödsprängda ögon och hon tar upp den fria armen som skydd för ansiktet när han börjar slå

"lägg av!! Sluta!! Låt henne gå!"

jag vet att jag inte hörs.

Pontus slänger runt på Nora i köket och små blodstänk lämnar hennes kropp när hon slår i väggar och bänkar.

Hennes skrik skär i hjärtat.

Tanken på att Pontus kan ha slängt runt på henne såhär förut äcklar mig.

Noahs skrik börjar igen och jag vänder mig om en kort sekund. När jag kollar tillbaka står Pontus med en kniv i högsta hugg.

Jag vaknar till med ett ryck av att min mobil ringer på bordet bredvid mig.

Jag svarar med trött röst, fortfarande inte helt medveten om att jag är vaken

"mm?"

"vi har fått vår son"

~~~

Skriver från datorn som vi fick från skolan, sjukt kul att testa skriva på wattpad från en dator. Det är mycket smidigare också.

Alltså jag är brunett nu😊 var livrädd men är sjukt nöjd ändå👌👌