Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 16

Niall Horan

Nora hade varit okontaktbar i flera dagar.

Hon går tyst hela dagarna med ett känslolöst uttryck i ansiktet och en tom blick, som en robot.

Jag hade iakttagit hennes rörelser, hennes kroppsspråk och försökt läsa av hennes ögon, inte ett tecken på liv fanns där.

Det var som ett helt universum mellan oss, även fast jag stod bara några meter ifrån kändes det som att hon var så långt borta, som i en annan dimension.

Den där kroppsvärmen hon avsänt i hennes närhet var nu kall, som en öppen frys på en varm sommardag.

Hon satte sig vid köksön, ljudlöst. Ryggen rak och blicken fäst på det vita skåpet framför henne.

Hennes hår var smått trassligt och hängde som dött längs hennes rygg.

Hela världen kändes kall och tung, ständig kyla låg i huset.

Hon vred sakta huvudet och mötte min blick.

En obehaglig känsla väcktes inom mig och små rysningar for längs min ryggrad.

Hennes hud var blek och små mörka ringar lös under hennes hängiga blågröna ögon

"Pontus"

Hon lät viskningen falla från hennes torra läppar

"Va?"

Jag lutade mig fram och kollade frågande på henne.

Hon andades in ett skakigt andetag

"Min födelsedag"

Fortsatte hon säga i en utandning

"Vad menar du?"

Jag ställde mig upp

"Död"

Jag tog några försiktiga steg mot henne, när jag kom fram lät jag mina händer vila på hennes axlar.

En kall stöt for igenom mig från hennes hud. Jag tog bort händerna förskräckt och tittade på dom, en svag blå färg formade sig på min hand och det värkte och stack inom mig.

Envist la jag tillbaka händerna och koncentrerade mig på hennes ögon. Hon kollade som rätt igenom mig. Som om jag inte ens var där

"Nora? Lyssna nu. Jag vet att du finns därinne, den där varma glada tjejen, det här är inte du. Ta bort den där fasaden du byggt upp och släpp in mig. Berätta vad som hänt, kan du göra det? Jag vet inte hur mycket mer jag kan klara av om du inte släpper in mig"

Min röst darrade och kylan från hennes hud vandrade längs mina armar och ut kroppen.

Det jag sagt gav effekt, hennes ögon tittade på mig och sakta men säkert kunde jag känna hennes kroppsvärme.

Kylan som spridit sig i min kropp avdomnade.

Hon slängde sina armar runt min hals och borrade ner ansiktet i min axel.

Dom ljumma tårarna lämnade en blöt fläck på min tröja

"Jag drömde en mardröm om Pontus"

Leonora Styles

"Vad handlade den om?"

Frågade Niall och smekte försiktigt min rygg med handflatan.

Hans hud var blek och han såg kylig ut

"Han tänkte döda mig"

Sa jag mellan mina snyftningar

"Såja, det var en mardröm. Han kommer aldrig kunna göra dig illa igen"

Jag la mitt öra mot hans hjärta och slöt ögonen.

Räknade sakta hans hjärtslag och andades lugnt.

Meddelandet på telefonen måste ha varit inbillning, Pontus hade ingen chans att komma åt mig.

Jag tittade upp på honom

"Vad gjorde jag?"

Han skakade på huvudet

"Inget speciellt, tänk inte på det"

Jag la tillbaka örat mot hans hjärta och tog ett djupt andetag.

***

Louis stegade in i köket. Han satte händerna i sidorna och stirrade på mig.

Jag höjde ögonbrynet och kollade frågande på honom

"Jaha? Vad nudå?"

"Niall skulle ha träffat mig för 20 minuter sedan"

"Och?"

Han slog ut med armarna

"Ja och? Han har inte dykt upp"

Jag höjde andra ögonbrynet

"Vad har jag med det att göra?"

Han lät armarna falla ner längs hans sidor och utgav en irriterad suck

"Nu är du bara jobbig Nora, jag hatar det hos dig"

Jag lät ett skratt falla från mina läppar

"Du vet att jag älskar att reta dig när du är irriterad. Han är på övervåningen, han kan ha somnat om"

Han log ett fejkat tacksamt leende och vände på klacken för att gå upp

"Niall you bastard! Get your ass over here, you owe me a freaking burger! With extra fries!"

Ropade han på sin väg upp för trappan

"Det finns en hink med kallvatten i badrummet, just for you!"

Jag log och skakade smått på huvudet.

Mina tankar återgick till det vanliga.

Jag försvann till dom tankar som förminskade mig. 

Dom tankar som jag intalade mig själv varje dag att dom stämde.

Jag var en sån liten tjej, så liten för världen. Så liten, så omärkvärdigt liten.

Vad gjorde en tjej som jag på jorden? Fyllde jag någon som helst funktion? Eller gick jag bara runt här som ingenting och låtsades vara någon?

Ärren på ryggen visar hur svag jag är, inte styrkan som så många säger.

Jag var en Styles. Familjen alla sa var oslagbar, starkast av dom alla. Men jag passade inte in där, för vilken dag som helst kunde jag falla ihop. Ge upp. När orken tagit slut, då ger jag upp.

~~~

Jag vet inte om någon ens fortsätter tycka det är intressant att läsa.

Är i en svacka där självförtroendet i skrivandet ligger på botten. Jag tänker hela tiden att ingen ens vill läsa mer.

Ingen kommenterar längre och jag tycker det är skitsynd för jag älskar att läsa kommentarer och att ha samtal med er.

Vill inte lägga över så mycket depp på er men förklarar bara läget, vet bara inte hur jag ska göra😒