Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 23

Niall Horan

Huset kändes så mycket större i ensamheten.

Det var början på April.

Nora hade inte hört av sig på flera veckor, ingen hade hört ett ljud från henne.

Jag hade fortfarande inte sagt ett ord, jag var rädd för min egna röst. Rädd för att säga fel ord igen och få alla att lämna mig så som Nora gjort.

Jag höll på att falla in i en depression, men jag gjorde inget åt det.

Jag lät mig själv falla över kanten och ner i den där gropen av mörker.

Att vara glad utan Nora var otänkbart.
Det var mitt fel att hon inte var här nu.

Drogerna hade varit ett sätt för mig att hantera smärtan och all stress. Det gick över styr, jag tog det för långt.

Nu är jag fast i dom, drogerna får mig att må bra i några timmar. Jag är inte medveten om något runt om mig.

Jag får dom där visionerna då jag och Nora har det bättre än någonsin.

Där all skit aldrig hänt. Att det inte finns en enda skråma på Noras kropp, att livet var bra. Vi var lyckliga, så otroligt lyckliga.

Sen biter verkligheten tag i mig, världen är grå, alla färger har suddats bort. Ensamheten gör mig galen.

Jag är rädd för att vara bland folk, som en socialfobi.

Det kändes som att om jag visade mig skulle folk se vilket tragiskt och förstört liv jag levde.

Jag var som min egna fiende, jag tävlar mot mig själv. Som en boxningsmatch mellan den goda mig och den onda mig. Just nu var det onda jag som hade övertaget.

Jag lever i min egna lilla bubbla. Där ingen information kommer ut och ingen in. Där finns bara jag och mina egna tankar.

Jag vet att om jag fortsätter såhär kommer jag bli psykiskt sjuk.

Men jag förtjänade det här.

Mitt liv skulle inte bli komplett igen utan Nora vid min sida.

Men jag hade ingen aning om vart hon
var, hur hon mår eller om hon överhuvudtaget fortfarande var vid liv.

Where do broken hearts go?