Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 24

Niall Horan

Nellies händer vilar på mina axlar.

Dom ger ifrån sig en skön värme som sprider sig längs min arm.

Hon drar in ett skakigt andetag och tittar mig rätt i ögonen

"Dom ringde från sjukhuset..dom har hittat en kropp och dom tror det kan vara Nora. Dom vill att vi identifierar kroppen"

En tår söker sig ner längs hennes kind och ett tryck lägger sig över min kropp.

Mina knän blir svaga och darrar smått.

En klump växer i halsen och min andetag blir ljudliga och tunga.

Jag nickar och Harry som stått i dörröppningen under tiden drar fingrarna genom håret och sväljer högt.

Min redan svaga kropp blir tung och det känns som att all luft far ut ur mina lungor. Jag kan knappt andas.

***

Jag hade åkt i 15 minuter, men det kändes som en oändlighet. Som att allt gick i slowmotion, enbart för att få mig att lida mer.

Rösten på radion är den enda som hörs.

Allt babblande om onödiga saker som ingen egentligen bryr sig om.

Det slår över till en låt och det dröjer inte länge tills jag reagerar på låten

"Your hand fits in mine like it's made just for me, but bear this in mind it was, meant to be"

Flashbacks flimrar förbi som små filmtrailers. Bara några få sekunder.

Arenorna, fansen, städerna, kärleken, hatet, skratten, sorgen, tårarna, drömmarna, One Direction.

"I won't let this little things slip out of my mouth. But if I do, it's you, oh it's you they add up to, and I'm in love with you and all these little things"

Dom sena kvällarna när Nora inte kunde sova då jag satt bredvid hennes säng och hummade smått på denna låt

"You'll  never love yourself half as much as I love you. And you'll never treat yourself right darling, but I want you to. If I let you know I'm here, for you. Maybe you'll love yourself like I, love you, oh"

Då Nora tvingade sig själv att hålla sig vaken enbart för att kunna säga "you sing" sedan somnade hon snabbt med ett litet leende på läpparna.

"I'm in love with you, and all your little things"

Alla gånger hon varit rädd under sin barndom har jag lagt hennes huvud mot mitt bröst och sjungit tills hon lugnat ner sig.

Jag sjunger inte för henne lika ofta längre. Men att lägga hennes huvud mot mitt bröst har ändå alltid lugnat henne. Jag vet inte varför, eller hur. Men det funkar.

Saknaden biter i mig och ångesten över att hon kanske ligger där under ett skynke gör mig illamående och svagare än vad jag redan är.

Jag svänger äntligen in på sjukhusets parkering och som alla andra dagar är det svårt att hitta en parkeringsplats. Men just idag känns det som att det är extra svårt.

Harry och Nellie är i bilen bakom. Jag ville åka ensam. Ingen nyhet att jag på senare tid velat vara själv. Det var bäst så.

Jag hittar en parkeringsplats och kliver på skakiga knän ur bilen. En vindpust träffar mitt ansikte.

Paniken kryper sakta fram inombords och det känns som att hela världen ska falla i bitar. Som att helvetet ska öppna sig under mina fötter.

Harry klappar mig på axeln för att få mig att gå.

Jag ser oron i bådas ögon men dom biter ihop, precis som jag, för att inte visa oss svaga.

Varför vi inte gör det förstår jag inte. I sånna här tillfällen är det okej att vara svag, vem som helst skulle vara svag. Så varför inte bara visa det?

Men jag kan inte, jag är anledningen till varför hon kanske ligger där. Jag kan inte tycka synd om mig själv, jag får inte tycka synd om mig själv.

***

Hjärtat sitter i halsgropen på mig, magen värker av nervositet och jag kommer hur svetten är på gränsen att rinna ner längs min panna.

En man öppnar dörren in till bårrummet och låter oss stiga in.

På en bår ligger en kropp med ett vitt skynke över sig. Rummet är svalt och luktar som sjukhus brukar. Så där kliniskt och rent, fast på ett obehagligt och äckligt sätt.

Alla tre ställer sig bredvid kroppen.

Jag tar ett skakigt andetag och nickar åt mannen att jag är beredd.

Men jag var inte beredd, jag skulle aldrig bli beredd. Jag stänger ögonlocken och sväljer en gång.

När jag sedan öppnar ögonen är skynket avdraget.

~~~

Sorry för dåligt kapitel😣