Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 20

Leonora Styles

"Jag vill bara hjälpa dig!"

Ilskan, sorgen och rädslan blandas inom mig

"Har jag bett om din hjälp?"

Orden skär som en kniv i hjärtat

"Det är en självklarhet att vi finns här för varandra! Kan inte fatta att du ljuger för mig!"

Han slår knytnäven i köksbänken och jag rycker till

"Låt mig sköta mitt! Jag vill inte ha dig här!"

Jag sänker rösten

"Du menar det inte, Niall"

Han slår ut med armarna

"Jo, Nora! Jag menar det! Försvinn!"

Han går till sovrummet och smäller igen dörren bakom sig.

Tårarna faller från mina ögon och det känns som att alla fjärilar dör inom mig. Som om någon målar över alla mina färger med svart.

Som om någon bara stänger av lampan mitt i natten och låter kylan sippra in genom det vidöppna fönstret.

Som att alla himlens stjärnor slocknar och dör ut.

Frustrerat slänger jag iväg vasen som står på köksbänken.

Vattnet skvätter över väggar och golv. Glasets klingande ljud ekar i rummet och rosorna som stått i ligger oskyldigt bland glasskärvorna

"Helvetes jävla skit!"

Skriker jag med tårarna forsandes ner längs mina kinder.

Jag sätter mig ner på golvet och drar knäna upp till hakan.

Jag borde lämna men jag kan inte.

Jag sätter ner handen men drar snabbt upp den då jag skär mig på en glasbit.

Blod pulsar harmlöst ut ur det lilla såret på handflatan.

Glaset frestar mig att göra det. Bara dra glasbiten mot min handled.

Min blodiga hand drar sig sakta mot glasbiten som gnistrar oskyldigt i solljusets sken.

När jag känner glasbiten nudda min hand greppar jag den försiktigt och lägger den tillrätta i min handflata. Sedan stänger jag handen så endast glasbitens spets sticker ut.

Min blick vandrar från glasbiten över till min handled med små ärr på.

Det kliar i fingrarna, längtan efter smärtan.

Att Niall ljugit om drogerna han tagit det gjorde mig som mest besviken.

Jag andas in ett skakigt andetag och och trycker spetsen ner i huden.

Den första blodsdroppen trycker sig ut. Sedan drar jag sakta spetsen längs handleden.

Blodet sipprar sakta ut allt eftersom.

Ytterligare fyra skärsår får pryda min handled. Djupa, långa.

Jag låter den blodiga glasbiten falla till golvet och den lämnar ifrån sig ett klingande ljud.

Jag ställer mig upp på darrande knän och går ut genom dörren.

Men vart ska jag ta vägen? Det är flera kilometer till närmsta hus, ingen får se mig såhär. Ingen får se det oskyldiga blod som droppar ner från min handled.

Jag måste för en gångs skull sluta lägga över min smärta på andra. Sluta låta folk läsa mig som en öppen bok.

Låta muren runt om mig bli mitt skydd.  Bara låta fasaden falla då jag är ensam.

Möta mina demoner då månen lyser som starkast och nätterna är långa och kalla.
Låta dom äta mig bit för bit tills min kropp och själ inte orkar.

Nu ger jag upp, inte ens vår son kan rädda mig nu.

~~~

Sitter å fryser arslet av mig i ridhuset och kollar på när dom spelar fotboll #KulLiv.

Sen ska jag gå och mysa ner mig i sängen och sova.