Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 18

Niall Horan

"Nora mår inte bra Niall, det vet du också"

Louis tittar på mig

"Jag vet det, men jag vill inte inse det"

Harry står bredvid Louis och tittar koncentrerat ner i köksbänken, tar in vår diskussion

"Hon mådde inte bra från början och graviditeten har gjort det till en bergochdalbana från helvetet"

Louis har rätt.

Min blick är fortfarande fäst på Harry som låtit en lock falla ner över ansiktet.

Han andas djupt och reser sedan blicken och möter mina ögon.

Jag blinkar en gång samtidigt som jag låter blicken vandra över till Louis

"Vad ska jag göra?"

Frågar jag ynkligt och känner hur hela min kropp sjunker ihop

"Vi alla måste göra något. Hon kan råka illa ut annars"

Jag låter fingertopparna en efter en åka ner i köksbänken upprepade gånger och ett dundrande ljud uppstår i det annars tysta rummet.

Mina tankar springer iväg till tiden då Nora var ett litet barn.

Så oskyldigt glad, så omedveten om världen. Så full av lycka, kärlek och värme. Den där grunden från när hon var barn finns inom henne.

Hon stänger dom där sakerna inne, håller dom för sig själv.

Första gången jag insåg att mina känslor för Nora var något helt annat. När vi stod där på golfbanan, jag lägger mina armar runt henne och lägger mina händer på hennes som håller ett stadigt grepp i golfklubban.

Då hennes ögon tittar på mig med den där osäkerheten med en liten gnutta vilja.

Då insåg jag att hon var den för mig, men även hur fel det var.

Nu var hon min, men jag känner aldrig att jag räcker till.

Som jag låter henne sakta bara falla ner mot sin död.

Men jag kämpar, vad ska jag göra?

"Niall?"

Harry kollar oroligt på mig

"Du ser helt förstörd ut, mår du verkligen bra?"

Jag sväljer klumpen i halsen och skakar sakta på huvudet samtidigt som jag fäller en ensam tår

"Nej..jag mår inte bra"

Viskar jag svagt och slickar försiktigt bort tåren som landar på min läpp.

Smaken av salt sprider sig i munnen medan den andra tåren faller från ögat och kittlar min hud på vägen ner längs min kind.

Både Louis och Harry sluter sina armar runt mig i en kram.

Det räckte nu, jag behöver inte fler motgångar.

Nora sover oroligt, pratar och går ofta i sömnen. Inte på samma våldsamma sätt som förut men hon får inte tillräckligt med sömn. Hon tvingar i sig mat enbart för bebisens skull, annars hade hon inte ens kollat på maten.

Hon är i en sån djup depression. En depression som bara trycker ner henne, och jag är inte stark nog att dra henne upp. Hålla henne kvar på ytan.

Jag i princip står och ser på när hon lider.

Jag orkar inte mer. Hjälp..

~~~

Ett ord, Infinity 👐🏼

Första gången jag hörde den, tårarna bara rann efter första meningen.

Lycka, sådan lycka dom där killarna ger mig💗

Hoppas alla mår bra!😁