Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 29

Leonora Styles

Det kändes skönt att kliva in genom dörren till mitt hus än till ett litet hotellrum.

Niall var tätt efter med Noah i famnen

"jag går upp och lägger honom i sängen"

säger han och börjar gå sin väg uppåt för trappan.

Allt står fortfarande på sin gamla plats.

Som om tiden här inne stått still även fast Niall bott här.

Han går upp bakom mig och sluter sina armar runt min midja

"berätta allt nu, allt som hänt sen du lämnade"

Viskade han och kysste min nacke.

Vi satte oss ner i soffan

"rösten i mitt huvud har lekt runt med mig. Jag vet knappt vad som är verklighet och dröm. Jag skulle lika gärna vakna upp någon helt annanstans och inse att detta är en dröm"

Han granskar mig

"vad drömmer du?"

"jag drömmer liksom drömmar i drömmar. Jag drömde att du kommer in genom dörren och istället står en doktor framför mig och säger att du har varit med i en bilolycka. Jag åker dit, ser din döda kropp och vaknar igen på sjukhuset med dig framför mig"

"jag har också drömt sådana drömmar. Jag drömde att jag hamnade i en sunkig lägenhet. En bebis börjar skrika, jag hör dig ropa på Pontus. Han är våldsam på Noah, du tappar något i köket och han springer in och börjar slänga runt på dig. Jag vaknar precis innan han tänker ha ihjäl dig med en kniv"

jag ser hur svårt han har att berätta det

"vad betyder dom?"

Frågar jag återfuktar smått mina läppar med tungan

"antagligen att vi är oroliga för vad som händer om vi inte är med varandra. Som att våra drömmar visar varandra vad som kan hända. Dom vill nog återförena oss"

Det här med ödet har aldrig varit min grej. Aldrig riktigt trott på det.

På senaste tiden har mitt liv varit en enda stor röra. Ständigt dessa drömmar, jag vet aldrig när jag är vaken på riktigt.

Om det är som Niall sagt, att vårat undermedvetna försökt få oss att förstå vad som skulle kunna hända om vi inte finns där för varandra, då skulle det vara över för oss båda nu. Inga fler mardrömmar som krånglade till det hela.

Det är sjukt hur hjärnan kan spela sådana spel med en. Hur en enda människa kan ta så mycket skit, så mycket smärta

"vi ska få det bra nu Nora. Du, jag och Noah ska bli en familj nu"

Jag nickade instämmande.

En riktig familj.

***

James Noah Edward Styles.

En oskyldig liten pojke som efter nio månaders tid får glänsa i solskenet.

En dag kommer han göra något stort för världen. Jag känner det på mig.

Jag längtar till dagen då hans små fötter får ta sina första steg, och hans små läppar får säga sina första ord.

Antagligen skulle han säga något dumt och korkat som antingen Lou eller Harry tvingat honom till och jag skulle få genomlida det varje gång någon frågade.

Jag ler och lägger Noah på soffan och sätter mig ner bredvid.

Hans blåa ögon glänser och hans lilla hand omsluter mitt pekfinger. Ett litet leende befinner sig på hans läppar några få sekunder

"är du världens finaste pojke?"

Frågar jag med en ljus bebisröst samtidigt som jag gör små miner mot honom.

Han ger ifrån sig ett litet ljud

"jag tar det som ett ja"

Jag pussar hans nästipp och skrattar när han rynkar ihop näsan och sprattlar med armar och ben.

Hans blick är oskyldig och så full av vilja. Jag kan känna hans starka energi ta sig in till mig och jag känner mig som en helt ny människa. Som att livet aldrig varit svårt och förvirrande.

Hans blick säger så mycket även fast han bara är några veckor gammal.

Niall Horan

Jag går in i vardagsrummet där Nora och Noah håller till.

Noahs ögon glänser och Noras energi glöder i rummet. Den där ständiga tunga känslan som alltid legat över det här huset var som bortblåst.

Jag sätter mig ner på soffan mittemot Nora så vi har Noah mellan oss.

Han försöker titta på mig men misslyckas. Ett litet besviket ljud lämnar hans små läppar

"så nu kan du se mig"

Säger jag och lutar mig över hans ansikte.

Hans händer sträcker sig mot mitt ansikte och hans små fingrar börjar söka sig mot min mun.

Jag gör en fånig min och sträcker ut tungan.

Ett glädjetjut ekar i rummet men avbryts av en kommande nysning.

Han rynkar ihop hela ansiktet och han sprattlar med hela kroppen.

Nysningen kommer och han blinkar med ögonen och han sticker ut tungan för att slicka sig runt munnen

"du måste vara den sötaste lilla pojken jag någonsin sett"

Utbrister jag glatt

"han är typ en kopia av dig din lilla egoist"

Muttrar Nora retsamt

"visst tycker vi att mamma ska hålla sin vackra mun stängd Noah?"

Noah svarar med ett litet tjut

"ja visst tycker vi"

Nickar Niall och tittar på mig

"ni två alltså, det kommer sluta med att det är ni två mot mig när han växer upp"

"vi är grabbar och grabbar håller alltid ihop, men du får vara med ibland"

Jag lägger huvudet på sned och ger henne en söt liten blick

"stupid.."

Muttrar hon och tittar ner på Noah vars ögonlock börjar falla ner.

Dags att sova middag min lilla prins.

~~~

Åh vad jag failar med denna bok. Vill bara ta bort allt och börja om. Eller bara avsluta den som jag tänkt så jag blir av med den någon gång😅