Kapitel 34

237 20 2
                                    

Leonora Styles

7 dagar kvar till min födelsedag.

När jag kommer ut i köket ligger Niall på soffan och sover. Täcket har åkt ner på golvet.

Han ligger på mage och hans högerarm vilar mot golvet. Benen ligger på armstödet i andra änden av soffan.

På hans sätt att sova och hans ansiktsuttryck kan jag säga att han sovit dåligt, med tanke på att soffan är för kort för honom.

Jag kan känna skuld växa inom mig men det här var ett spel, och spelreglerna var tuffare än någonsin. Vad som helst skulle kunna hända.

Som den dryga flickvän jag är låter jag honom inte sova en sekund till.

Jag tar fram två grytlock och smäller dom mot varandra så ett dånande ljud ekar i rummet.

Niall hoppar till och ramlar ur soffan med en duns.

Han stönar till av smärta och tar ett djupt andetag medan han vrider och vänder på sig.

Jag tänker tanken att jag ska fråga hur han mår men tänker snabbt att han antagligen bara spelar spelet.

Han sätter sig upp och ser alldeles tom ut i blicken. Han är blek och en liten ton av grön skiner i hans hud.

Några svettdroppar rinner längs hans panna, tillslut en liten blodsdroppe som söker sig från hans hårfäste och ner längs tinningen och fortsätter ner längs kinden

"Niall? Mår du bra?"

Han reagerar knappt på vad jag säger

"Niall förlåt, det var inte meningen"

Jag går fram till honom och torkar bort blodsdroppen med tummen.

Hans tomma blick möter mina ögon och så bryter ett leende ut på hans läppar.

Han lägger sig ner på golvet och brister ut i skratt

"Fyfan ditt jävla as, det är fortfarande krig"

"Nej snälla kan vi inte lägga av nu? Jag saknar att sova bredvid dig, kyssa dig och dessutom saknar jag Noah"

Han kollar på mig med bedjande ögon

"Fine"

Säger jag och i samma sekund börjar Noah skrika från sovrummet

"Jag tar honom"

Skyndar sig Niall att säga medan han slänger sig upp från golvet och springer ut till sovrummet.

Jag tittar på min tumme med en röd fläck på, fake blod.

Den lilla jäveln låg alltid ett steg före mig, hur visste jag inte. Men han måste känna mig så väl.

Jag hör Noahs glädjetjut och mitt hjärta blir alldeles varmt. Mina finaste pojkar.

~~~

Några dagar sedan jag uppdaterade, har haft mycket att göra osv. Tråkigt kapitel jag vet, förbereder mig för ett bra slut.

Please, Remember Me ~ 4Où les histoires vivent. Découvrez maintenant