Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 28

Leonora Styles

"Leonora?"

Jag rycker till

"va?"

Doktorn står framför mig beredd att ta Noah från mina armar.

Var det inte Niall som kommit in genom dörren? Hade jag inbillat mig allt?

Doktorns blick och kroppsspråk sa mig att något inte stod rätt till

"har det hänt något?"

"låt mig ta din son först"

Säger han och sträcker sig efter honom.

Tveksamt låter jag honom ta Noah ur min famn

"Nå?"

Jag höjer ena ögonbrynet

"det gäller Niall, han har varit med om en bilolycka.."

Jag drar av mig slangarna till apparaterna och kastar mig ur sängen.

Jag greppar mina bilnycklar och skyndar mig ut ur rummet med doktorn ropandes efter mig.

Jag stänger av allt omkring mig och springer så fort jag orkar genom den vita stela korridoren.

***

Tiden går i slowmotion när jag åker mot olycksplatsen. Blodet pulserar inom mig och hjärtat slår hårt.

Smått regn träffar rutan och mörkret har fallit in.

Ju närmare jag kommer ju mer trafik. När det tar helt stopp kliver jag ur bilen och går sista biten.

Jag snappar upp omgivningen på bara några sekunder.

blåljusen från ambulansens och polisens bilar reflekteras i mörkret och den blöta asfalten.

Skor mot krossat glas knastrar och jag noterar vår bil som ligger i diket.

Skuggorna av räddningspersonal och ficklampors ljus omringar den.

Dom försöker få ut honom ur bilen. Jag närmar mig bilen på skakiga ben och gråten så högt upp i halsen att det känns som att den ska kväva mig.

Hans ansikte är blodigt och hans ögonlock hänger tungt över ögonen.

Jag blir som förstelnad. Jag kan inte röra mig. Jag kan enbart höra och se.

Sekunderna går så sakta, en sekund känns som flera minuter.

När dom sedan lägger ner honom på vägen och börjar med hjärtlungräddning brister hjärtat och jag skriker rätt ut.

Jag slår upp ögonen och möter Nialls ögon

"du drömmer ta det lugnt"

Jag hämtar andan och håller min blick på Niall.

Allt för ofta har detta hänt mig, att jag drömmer drömmar i drömmar.

Jag vet knappt vad som är verklighet och dröm längre

"jag älskar dig, låt inte detta vara en dröm. För nu känner jag mig bara så lycklig"

Säger jag i en utandning och drar snabbt in ny luft

"detta är ingen dröm Nora, det är du, jag och vår son nu"

Noah sover i den lilla sängen bredvid Niall.

Vi var en familj nu, på riktigt och nu skulle inget få oss isär. Inget.

~~~

tycker ni att jag är typ fett rörig i mina kapitel? eller att det blir typ långtråkigt? vill ha helt 100% ärliga åsikter och tankar kring det jag skriver. vill gärna ha feedback både positivt och negativt.

det är ju liksom för er jag skriver och jag vill göra er nöjda.