Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 37

Leonora Styles

4 dagar kvar till min födelsedag.

En regnig sommardag. Dom stora regndropparna smattrar mot taket i ett härligt brus.

Noah ligger bredvid en sovande Niall och myser.

Niall och Noah var så himla lika varandra. Lika näsa, lika ögon, lika mun.

Dom små röda puffiga kinderna var något som också speglade sig från Niall i Noah. Så fina, mina pojkar.

Den där känslan av att jag är iakttagen uppstår igen.

Solen har fortfarande inte gått upp ordentligt ute och ett litet mörker ligger fortfarande utanför fönstret.

Jag vet att ingen är här, men jag känner så väl att någon eller något tittar på mig.

Jag sa inget till Niall sist då jag kände att det inte var någon mening.

Jag trodde jag inbillade mig då, kanske nu också, men något inom mig säger att något är fel.

Jag tänkte inte berätta något för Niall den här gången heller. Det var nog inget speciellt.

Niall Horan

Jag vaknar upp till Noahs ansikte. Han dreglar smått ner på lakanet.

Jag sträcker försiktigt på mig och gäspar.

Nora sover sittandes med huvudet lutat mot väggen.

Hennes ansiktsuttryck ser oroligt ut, som om hon drömmer mardrömmar.

Jag sätter mig sakta upp utan att störa Noah.

Nora spärrar upp ögonen och kippar efter andan

"andas djupa andetag. gör som mig, koncentrera dig"

jag andas djupt in och ut och Nora gör efter. Tillslut har hon lugnat ner sig och gömmer ansiktet i händerna.

Noah vaknar och börjar gråta.

Jag tar honom i mina armar och vaggar honom lugnt tills han slutar

"Jag börjar få dom där drömmarna igen Niall, jag vill inte"

Som vanligt har jag aldrig några lösningar på problemen.

Jag känner inte att lilla jag räcker till för hennes stora behov av hjälp.

Jag lägger min fria hand på hennes och suckar

"Jag vill hjälpa dig.. Men vet inte hur.."

Medger jag och försöker envist att inte gråta, inte ta för mycket uppmärksamhet från hennes problem.

Hon ska alltid gå före mig, inget snack om saken

"Noah och jag kommer alltid finnas vid din sida, jag kommer alltid försöka finnas här och hjälpa dig så gott jag kan. Låt inte din hjärna kontrollera dig hur som helst, kämpa emot. Du ska kontrollera din hjärna, du har en hel familj och vänner som älskar dig och som mer än gärna ser dig le. Du är bland det finaste vi har och utan dig och dina galna tankar skulle vårt liv vara pest. Jag behöver dig varje dag 365 dagar om året, varje liten timme, minut och sekund. Låt inte drömmarna stoppa dig från att vara du, låt inte dina demoner få ta över. Utan dig är inte jag hel. Även fast du är Pain in the ass ibland så älskar jag dig av hela mitt hjärta. Du är starkare än vad du tror, Nora"

Hennes ögon blir blanka av tårar och ett leende sprider sig på hennes läppar

"Du hjälper mig varje dag, 365 dagar om året, varje liten timme, minut och sekund. Tro inte att du inte räcker till för det gör du, mer än så"

vi förseglar våra ord med en kyss.

***

"du måste åka på det här mötet, du vet att er ekonomi börjar bli sämre. London är bara några timmar bort"

"varför kan vi inte bara ta det över telefon? Skype? Vad som helst"

Kvinnan i andra änden suckar

"det är mycket som måste göras, du måste vara här för att vi ska få er ekonomi att höjas"

"vad ska jag säga till Nora? Hon vet inte att mina drogproblem har påverkat ekonomin så mycket.."

Hon suckar ännu en gång

"jag bryr mig inte om hur du säger det, gör det bara och ta dig hit, pronto!"

Hon lägger på och jag slänger frustrerat mobilen på sängen

"Helvetes jävla sikt!!"

Skriker jag så högt jag kan.

Nora och Noah är ute på promenad så hon hörde inget.

Med endast 4 dagar kvar till Noras födelsedag var jag rädd att missa den.

Detta kunde ta lång tid, jag kunde för allt i världen inte missa den.

Men jag var tvungen att rätta till det jag fuckat upp.

Leonora Styles

Jag lämnar barnvagnen med Noah sovande i, utanför dörren.

Huset är tyst. Niall brukar alltid ha musik eller tv:n igång när han var hemma.

Jag går upp till sovrummet ifall att han somnat.

Det första jag märker är att hans väska som brukar stå bredvid garderoben är borta, Hans favoritkläder är urplockade ur garderoben. Hans tandborste, tandkräm, favoritklocka och parfym är borta också.

Paniken sprids inom mig och jag brister ut i gråt.

Allt det vi sa i morse? Var det bara lögn? Att han behöver mig varje dag, 365 dagar om året, varje liten timme, minut och sekund, var det ett sätt att lugna mig före stormen?

Jag söker mig ner till köket med tårarna rånades som en fors, hjärtat brustet och alla mina mörkaste tankar snurrande i mitt huvud.

Tom sätter jag mig ner på köksstolen och bara stirrar in i den vita väggen framför mig.

4 dagar kvar till min födelsedag och jag tycker inte längre att det är värt att leva.

~~~

4 ord, Made In The A.M

No more words needed.