Please, Remember Me ~ 4

Kapitel 40

Leonora Styles

Pappa hade varit här en snabbis för att hämta upp Noah innan vi skulle över till dom på middag.

Jag hade redan tagit på mig den vita nätta klänning som Niall köpt åt mig i sin snabba vistelse i London.

Mitt lockiga hår hänger löst på min rygg och ett lätt lager smink vilar i mitt ansikte

"Redo?"

Niall står i dörröppningen med en vit skjorta och ett par svart skinny jeans på sig, sina absolut finaste skor och håret i sin vanliga frisyr, något mer noggrant gjord

"Mer redo än någonsin"

Jag ger mig själv ett leende i spegeln innan jag tar Nialls hand och vi beger oss mot mina föräldrars hus.

***

Bilresan går extra långsamt då jag är exalterad över att träffa Jake, Therese, Amber, Cal, Luke, Mikey och Ash.

Vi har nästan kommit fram när vi får punktering på vänster framdäck.

Vi båda kliver ur bilen och Niall svär frustrerat på irländska.

Jag ler smått för mig själv och betraktar honom.

Detta gjorde mig inget, så länge jag fick vara vid Nialls sida så spelade inte situationen någon roll.

Mörka moln börjar gadda ihop sig ovanför oss och några små regndroppar börjar falla.

Ytterligare några irländska svordomar sipprar ur hans mun.

Försiktigt börjar han skruva av däcket med utrustningen vi haft i bagageutrymmet, han försöker att inte smutsa ner sin vita skjorta och sina skor.

Jag betraktar hans koncentrerade ansikte och dom små ådrorna som pulserar i hans rynkade panna och dom på hans armar och händer.

Han sträcker koncentrerat ut tungspetsen i mungipan och rynkar på näsan i en ansträngning när det blir trög att skruva.

När jag väl sliter blicken från Niall och tittar mig omkring ser jag den lilla skruttiga lekplatsen Niall brukade ta mig till när jag var liten.

Jag kunde se mitt 5-åriga jag sitta i rutschkanan med Niall nedanför som håller ut sina armar och manar mig att åka.

Mitt glädjetjut ekar ut över kvarteret när jag glider ner för den, för mig då, långa metallkanan och ner i Nialls famn. Han ställer sig upp med mig hållen ovanför sig och snurrar runt ett varv medan jag skrattar förtjust. Han tar ner mig och sätter mig på sin arm och jag håller mina armar runt hans hals. Jag skrattar så mina tofsar guppar.

Han var runt 20 då, han ser exakt likadan ut nu.

Jag ler stort och låter blicken vandra till mitt ringfinger där guldringen blänker. Den skulle för alltid sitta där.

Jag kollar upp på Niall som fått ett samtal

"Mm?"

Svarar han och jag kollar frågandes på honom när han ställer sig upp med uppspärrande ögon och tittar mot mig

"Vad menar du med att han har rymt?"

Frågar han upprört och en klump växer i magen. Han kunde inte mena Noah, för han kunde inte ens krypa.

Det här kunde bara betyda en sak, Pontus har rymt från fängelset.

"Varför har vi inte fått veta något tidigare?"