Inte som planerat

Del 6

Jag gick hem från skolan med hög musik i öronen. Klockan var halv tre och solen höll redan på att gå ner. Snart andra advent.

"Hej"

"Hej" svarade Kajsa samtidigt som hon tog en snabb titt på vem det var som kom in i köket. Hon stod och bredde en smörgås. Jag gick vidare och upp för trapporna och svängde in på Rickards  rum. Tomt.

"Var är Rickard?" undrade jag.

"Vet du inte det?" undrade Kajsa förvånat. Jag skakade på huvudet. "Han spelar ju volleyboll"

"Gör han?" svarade jag och hade inte ens hört talas om volleyboll i familjen.

"Ja!.. På måndagar, onsdagar och fredagar" skrattade Kajsa häpet över hur förbluffad jag blev.

"Men... När slutar volleybollen idag då?"

"Klockan 18 tror jag"

17.30 började jag gå mot idrottshallen när de spelade volleyboll. Det var iskallt och jättemörkt ute. Jag drog upp dragkedjan på jackan längst upp så jag skulle hålla så mycket värme som möjligt. Jag vet egentligen inte varför jag var på väg mot idrottshallen. Vad jag ville göra där. Men jag visste att jag bara ville vara nära Rickard. Jag behövde känna hans närhet. Det var någonting som gjorde hans närhet, doft och röst så spännande. Jag ville bara se honom. Jag ville bara känna hans kropp. När jag kom till idrottshallen var det tomt i hallen och jag började fundera på om jag bara skulle vända och gå hem igen men när jag kom in i självaste salen där man spelade så var det fullt med folk i åldrar 16 till 20 + äldre tränare. Jag gick upp och satte mig på läktaren och fick snabbt syn på Rickard. Han var riktigt duktig och man såg att han verkligen gillade det han gjorde och att han hade tränat ett bra tag. 

Klockan blev snart 18 och Rickard hade sett mig på läktaren. Så han kom och satte sig bredvid mig.

"Hallå, vad gör du här?" skrattade Rickard förvånat.

"Ville se dig spela. Jag visste inte att du var så duktig!"

"Tack, jag har spelat ett tag".

"Det syns!" Jag ville att han skulle ta tag om mig som vanligt, att han skulle ta initiativet igen. Jag hade inte ens en tanke på att vi satt bland folk. Jag ville bara in i hans armar. Blir kramad, känna hans närhet. Han var snygg och jag var stolt över att visas i hans närhet.

"Jag har bilen utanför, om du väntar medan jag duschar ska vi sticka till donken sen?" Jag nickade glatt och han pussade mig försiktigt på pannan innan han gick in i omklädningsrummen där de andra hade försvunnit in. Jag rodnade i hela ansiktet efter hans puss.

Efter att han duschat och bytt om tog vi hans bil och körde till McDonald's. Vi satt och åt och pratade och skrattade tills Astrid ringde vid 20 tiden och frågade var vi höll hus. När vi satt där och pratade insåg jag att jag verkligen inte kände Rickard. Men hur kunde jag känna det där pirret? Hur kunde jag bli så lycklig varje gång jag såg honom? Hur kunde jag alltid vilja vara i hans närhet? Hur kunde jag alltid vilja röra honom? Hur kunde jag alltid vilja kyssa honom? Om jag inte ens kände honom?