Inte som planerat

Del 28

Jag stod i lekparken och puttade på gungan som Maxan satt i. Han log brett och det värmde mitt hjärta lite. Han var söt i sin vinter overall som såg ut att vara lite väl klumpig och besvärlig för honom. Han var till och med ännu sötare när han tog sina otympliga steg hit. Då såg jag i ögonvrån hur någon närmade sig parken med beslutna steg. Jag kollade dit i en hast och såg att det var Rickard. Jag såg att han kom från volleybollträningen för hans stora väska hängde över hans ena axel.

"Varför undviker du mig?" Undrade han utan att han ens kommit innanför de låga staketen som omringade lek-delen av parken. Jag gav ett ljudligt stön trots att jag innerst inne bara ville att han skulle hålla om mig och säga att allt bara var en dröm.

"Varför undviker du mig?" Upprepade han när han kommit närmre och släppt sin väska på marken.

"Vadå? Varför skulle jag vilja prata med dig? Jag har inget att säga dig?" Svarade jag utan att släppa blicken från Maxan och gungan som jag fortfarande puttade på.

"Varför är du sur?" Frågade Rickard och jag blev otroligt frustrerad över den frågan. Jag stirrade irriterat på honom. Vad tror du? Tänkte jag men sa inget utan vände bara tillbaka blicken till Maxan.

"Var det för att jag låg med Vilma?" Jag hatar Vilma! Tänkte jag. "Maja, du och jag har aldrig varit ett par?" Då slog det mig, när han sa så, att jag kanske tagit honom lite för givet. "Minns du inte att vi smög om vad vi gjorde för vi inte ville att någon skulle veta? Vårt förhållande är kaos Maja" Man hörde på rösten att han hade lugnat ner sig. Han har antagligen velat säga detta ett tag. Men jag svarade inte honom, jag lät allt sjunka in. 

"Maja!" Utbrast han då och tog tag i min arm. Maxan blev rädd och började gråta. Trots situationen stod jag orört kvar och lät saker och ting sjunka in. Lät tankarna svalna. Rickard gick och lyfte upp Maxan ur gungan och torkade omsorgsfullt hans tårar. Trots allt är Rickard en kärleksfull och omtänksam pappa. Han stod och kramade Maxan tills han hade lugnat ner sig, sen kollade han upp på mig.

"Du sa ju det själv, du och jag ska vara syskon... Du kan inte bara lämna mig helt plötsligt. Föda vårt barn. Komma tillbaka och tro att allting ska vara som vanligt... Detta är för konstigt Maja. Du måste förstå hur jag känner också." Förklarade Rickard. Skulle jag förlåta honom? Hade jag något att förlåta?