Inte som planerat

Del 9

Jag och Rickard satt i soffan och kollade på tv tillsammans. Vi satt inte och höll om varandra som jag satt och fantiserade om. Vi satt inte ens nära varandra. Vi satt i varsin ände av soffan. Ingen visste någonting om oss än, och ingen skulle någonsin få veta. Helt plötsligt började Rickard flytta närmare mig. Jag tittade oroligt på honom. Bara han inte börjar mysa med mig! Både Astrid och pappa var hemma. Men Rickard rörde mig inte ens.

"Vi måste berätta för dom Maja..." viskade Rickard. Hans röst lät trött och orolig. Jag visste inte vad jag skulle svara. En obehaglig känsla slängde sig över mig och det kändes som att min magsäck vändes ut och in. Jag önskade att jag kunde älska honom.

"Det går inte" suckade jag.

"Varför inte?" Rickard lät mer orolig denna gången.

"Tänk pappa och Astrid... Dom älskar varandra lika mycket som vi älskar varandra, jag vill inte förstöra det för jag vet hur lycklig man blir och vill att de ska vara lyckliga..."

"Men vi alla kan väl vara lyckliga? Dom kommer inte direkt förbjuda oss" Obehagskänslan fick mig att vilja spy. Tårar började rinna nerför min kind. Hur kan kärlek vara så otroligt underbart och fruktansvärt på samma gång? Varför finns ens kärlek? Det är som en drog. Man blir lycklig, det är fruktansvärt och man vill inte vara utan den man älskar. Låter inte det som en drog? För att slippa gråta framför Rickard rusade jag till mitt rum.

"Vad har du nu gjort Rickard?" hörde jag Astrid från nedervåningen.

"Jag har väl inte gjort någonting?" svarade Rickard irriterat. "Hon har väl PMS" det lät som samma Rickard som jag träffade första gången jag träffade honom. Men det kändes skönt att Astrid tog för givet att vi bråkat, då lät de ju inte misstänka att vi egentligen är som ett par.