Inte som planerat

Del 18

Majas perspektiv

Jag satt i lugn och ro och kollade ut ur våra stora fönster i köket. Vädret lika grått och trist som vanligt vid denna årstiden. Satt helt stilla, den ända rörelsen jag gjorde var den upprepande rotationen jag gjorde med min mjuka bruna innetoffla under köksbordet. Jag hade lärt mig att uppskatta ensamhet, tystnad och lugn och ro nu mera. Men så hörde jag hur någon kom in genom ytterdörren. Fotstegen fortsatte mot köket och jag vände mig om för att möta mammas killes blick. Han log varmt mot mig som vanligt. "Hallå stumpan" sa han glatt och klappade mig på ryggen medan han gick förbi för att gå mot kylskåpet. "Hallå på dig" svarade jag. "trött idag?" undrade han. Det tog ett tag för mig att uppfatta vad han riktigt frågade eftersom jag hörde dåligt när han stod med huvudet i kylskåpet. "Som alltid" Suckade jag. Han vände sig mot mig igen, stängde kylskåpet och lutade sig i stället mot diskbänken bredvid utan att tagit ut något ur kylskåpet. "Vet Rickard något än?" "Hade inte tänk berätta..." "Jo stumpan, det är nog dags. Det är inget att skämmas över! Inget är fel! Strunta i vad alla andra säger! Stå upp för er själva! Du är bäst stumpan!" Han fick mig att le, det får han alltid. Stöttande, förstår att mamma älskar honom.

Den kvällen när jag satt och vaggade Maxan till sömns framför tvn kom Rickard och satte sig bredvid mig efter att ha pluggat lite på datorn. Han sjönk ner bredvid mig och klappade Maxan lätt på huvudet. "Ähe Rickard..." Mina ögon vattnades till sådan grad att några tårar föll ner från min kind och Rickard märkte det direkt. "vad är det?" utbrast han och satte sig för att torka bort sina tårar med sin tröja. Jag kunde inte låta bli att le mot honom. Han kollade förvirrat på mig och log sen tillbaka. "Jag har en sak att berätta..." "Jaså?" "Du måste vara redo nu..." "Hah, jag är redo!" svarade han men jag visste att han inte var det. Inte på långa vägar. "Maxan... Maxan är din son..." Som jag trott var Rickard inte redo. Han stirrade bara på mig. Ett långt tag. "Han är vår son" fortsatte jag. "Var det därför du stack?" undrade han. Jag visste inte om han var glad, ledsen, arg eller hur han kände för han hade ett riktigt stone face. "Jag..." började jag men Rickard avbröt. "Du gav mig inte ens en chans att ta ansvar för min egna son?.. Har jag en son?.." Rickard reste sig hastigt, han började väl inse vad som hänt. "Sätt dig ner!" sa jag för att han inte skulle svimma eller något liknande. Han gjorde som jag sa. Fortfarande stone face. "Jag ville ge dig en chans, jag visste att du skulle bli världens bästa pappa!.. Men Astrid ville inte. Det var hon som inte lät mig stanna, hon ville inte att du skulle förlora din ungdom." "Maja... Jag kommer bli världens bästa pappa!" Han gav mig en kyss och jag visste att det han sa var sant.