Sjukhuset

Kapitel 1 | Lo

De senaste veckorna har jag praktiskt taget bott på sjukhuset, trots att det inte ens är jag som är patienten. Jag vakar över pappa och ber till högre makter om att hans liv ska gå att rädda. Ingenting förändras.

Jag gör egentligen inte så mycket annat. Varför skulle jag? Så fort jag sätter på radion och nynnar med till någon svängig låt känner jag mig som en hycklare. Vem är jag att ha roligt medan min pappa kommer att dö om han inte får lungor transplanterade?

Jag köper maten i den lilla kafeterian på bottenplanet när jag inte får pappas mat. Jag går långa promenader genom sjukhuset, men inte för långa. Tänk om det är någonting nytt med pappa.

Jag går där genom korridorerna med mobilen hårt i min hand, inställd på högsta ringvolym och vibration. Men det ringer inte. Aldrig. Då och då måste jag kolla om mobilen fungerar, jag kan ju inte missa ett samtal, tänk om pappa dör utan att jag hinner säga hejdå?

Jag går inte utanför sjukhusets väggar förrän jag verkligen måste. Ett par gånger har jag åkt hem, duschat, packat en kasse med det allra nödvändigaste och bytt kläder. Men jag har aldrig varit borta i mer än tre timmar.

Min kropp är stel och tung på grund av sömnbristen. Jag har inte sovit ordentligt på flera veckor. Inte sedan... inte sedan det.

Jag stannar vid ett av de stora fönstren i den inglasade förbindelsebron. Lägger handen på glasrutan, den är kall och sval mot min fuktiga handflata.

Jag blundar.

Ta mig härifrån, tänker jag. Gör mig och pappa till den lyckliga familj vi en gång var.