Sjukhuset

Kapitel 16 | Katti

Jag sitter uppe och väntar på att Anton ska komma. Igen. Patetiskt? Ja, förmodligen. Men why not? Jag har liksom inte så mycket annat att göra här. Jag får inte lämna sjukhuset hur som helst, särskilt inte nattetid.

"Hej", säger han när han kommer in. "Hur är det?"

"Bara bra", säger jag och fingrar på den lila t-shirtens kant. Tänker på hur förbannat snygg han ser ut i sina arbetskläder. "Själv?"

"Jo, det är väl bra", säger han. "Det är rätt lugnt ikväll."

Jag drar upp knäna till hakan. "Kan du inte sätta dig här då? En liten stund, i alla fall."

"Jovisst. Absolut." Jag ler lättat och han ler tillbaka, sätter sig intill mig.

Han ser på blocket som ligger på sängbordet. "Tecknar du?"

Jag känner hur jag rodnar. "Ja... fast särskilt snyggt är det inte."

"Får jag se?"

Jag nickar och ger blocket till honom.

Han bläddrar igenom det under tystnad. Jag får tid att titta på honom ordentligt. Det rufsiga, blonda håret, den raka näsan, det roade leendet som samtidigt har en glimt av allvar i sig. De grå ögonen. Den solbrända hyn. När har han solat? Kanske var han på semester över jul och nyår. Till Thailand, kanske. Det är väl dit alla svenskar åker idag. Jag har läst att Thailandsresorna är bland de största koldioxidutsläpp Sverige gör.

"Alltihop är jättefint", säger han. "Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Du har... intressant perspektiv på saker. Går du estetisk linje på gymnasiet?"

"Jag började aldrig gymnasiet", säger jag.

"Åh", säger han förläget. Vad söt han är när han blir generad. Rodnar gör han också. "Oj, förlåt. Jag visste inte..."

"Nej, men det är lugnt. Jag skulle ha gått i ettan nu. Men jag får väl ta det om jag överlever transplantationen."

Han ser på mig med ilska i sina grå ögon. Det skjuter blixtar ur dem. "Säg inte så! Säg inte om du överlever! Säg när du fått ett nytt hjärta!"

"Okej, okej..." Jag försöker vifta bort det, tar tillbaka skissblocket och ser roat på honom. "Du har också rätt intressanta perspektiv."

"Hur då menar du?"

Jag drar en hand genom håret och suger på halstabletten. Låter blicken klättra upp i taket och sedan ner igen. "Optimist", säger jag sedan och ser på honom. "Du är optimistisk."

Han skrattar. "Tycker du det?"

Jag rycker på axlarna. "Tja... Det är ju fyrtio procents sannolikhet att jag överlever. Statistiskt sett skulle jag säga om."

"Det handlar inte om det." Anton ser allvarligt på mig. "Det handlar inte om statistik. Det handlar om att försöka se saker från den ljusa sidan."

"Det hjälper liksom inte att ljuga för mig själv. Jag fattar att jag kan dö. Jag har accepterat det. Det är fine by me. Jag har skrivit mitt testamente."

"Okej. Om det inte spelar någon roll för dig så gör det det för mig. Jag bryr mig. Jag vill inte tänka om. Jag vill tänka när. För jag vill se dig ta studenten."

Och med de orden reser han sig upp och lämnar rummet.