Sjukhuset

Kapitel 4 | Julietha

River Flows in You - Yiruma

/Wowyita

***

Utanför sjukhuset har snön blivit brun av alla avgaser, och det lyser i varenda fönsterrektangel. Gruset skrapar så högt mot skosulan att det skär i öronen. Det är det jag tänker på medan vi skyndar oss in mot huvudentrén. Allting är så overkligt, och registrera detaljer är det enda jag kan göra för att inte spåra ur totalt.
  När jag var yngre brukade jag se mitt liv som en film. Men jag kunde aldrig pausa eller spola förbi, det kan jag inte nu heller. Om jag kunde skulle jag spola tillbaka och leva alla fina stunder om igen. Jag skulle inte välja att besöka sjukhuset tillsammans med min bror och min pojkvän för att hälsa på mamma som kanske kommer att dö snart.
  Allt var ju så bra. Eller, inte bra precis, men så bra som det nu kunde vara efter pappas bortgång. Det hade gått tre år sedan dess, och vi tänkte att nu har vi gått igenom en svår tid, det kan inte hända oss igen. Vi har just hämtat oss från en katastrof. Vad kan hända nu?
  Naiviteten. Den känns så bra medan man är lyckligt ovetande, men sedan är den med och krossar ens värld i spillror, och det är då känslan av att ha blivit lurad kommer över en. När man blir ensam kvar med endast det sköra, bräckliga hoppet som en tunn livlina, finns fortfarande spåren av naiviteten kvar i kroppen. Den finns kvar medan man kämpar sig upp med livlinan, som en smärtsam påminnelse över hur godtrogen man faktiskt var.
  Det är klart att det kan drabba oss igen. Det har det just gjort.
  Jag tar ett djupt andetag och sväljer illamåendet. Var stark nu, Julieta, intalar jag mig själv. Det sista din lillebror behöver nu är att se sin syster bryta ihop vid sjukhusentrén.
  Fred håller om mig med handen på min högra axel. Jag önskar att han kunde fläta mitt hår lite grann, precis som han alltid gör när han är nervös eller sysslolös för att liva upp stämningen. Men det närmaste jag kommer är hans fingrar som snuddar vid mitt hår.
  Om jag blundar kan jag känna hans mjuka, mjuka, varma, lite fuktiga läppar mot min hals. Hur han alltid börjar så försiktigt och sedan gradvis blir ivrigare och ivrigare. Hur jag fnittrar hysteriskt och han viskar hur underbar jag är. Å, hans händer, så försiktiga, sensuellt trevande. Ingen annan har någonsin rört vid mig såsom Fred rör vid mig. Ingen annan har någonsin älskat med mig, kysst mig tills vi måste avbryta för att andas och då le lite generat mot varandra, lekt med mitt hår i sådana kärleksfulla gester och smekt mig från topp till tå med den där ärliga närheten.
  Jag skulle vilja berätta för honom hur mycket det betyder att han är här, men jag får inte fram ett enda ord. Istället kramar jag hans hand lite extra.
  Och på något vis vet jag att han förstår ändå. Ibland behöver inte de där orden sägas. Då räcker det med ett litet tecken.
  Ett tecken av tacksamhet.