"Hejdå pappa, vi ses ikväll." Jag drar på mig den orangea mössan och vinkar.
"Ja, det gör vi, älskade barn. Ha det så bra idag", säger pappa leende. Han kommer fram till mig och ger mig en stor, varm pappakram.
För elva månader sedan trodde jag att han skulle försvinna.
Jag minns att jag vandrade genom sjukhusets långa korridorer, med mobilen hårt i handen, livrädd för att missa ett samtal om pappa. Varje dag gick jag ner och köpte en äppeljuice i kafeterian. Ständig oro över att bli ensam. Och alltid gick jag runt med min orangea mössa på huvudet.
Och så en dag i kafeterian träffade jag Sebastian.
Tänk om jag hade vetat hur nära vi skulle komma varandra.
Nära.
Väldigt nära.
Jag lindar halsduken ett till varv om halsen och går leende mot tunnelbanestationen.
YOU ARE READING
Sjukhuset
General FictionBroräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pap...
